Stenen är tung, massiv. Runt den slingrar sig varsamt flätade rep, alla gjorda i gräs och växter. De spänner åt olika håll, med stenkroppen i mitten, och kontrasterna blir påtagliga. Det grå, tunga mot sirliga, smala rep. Kommer det att hålla? Hur länge?
I verket "Jag försöker låta bli" har Inga Tsernova fokuserat på naturliga material, men också på världens skörhet.
– Jag började reflektera kring material. När det handlar om metall är det svårt att veta exakt var det kommer ifrån och var det sedan hamnar, det kan vara problematiskt. Jag bestämde mig för att bara använda sådant jag kan ansvara för och det utgick jag ifrån, säger hon.
Det började med en linodling, och ett medlemskap i en linodlarförening.
– Där lärde jag mig bearbeta materialet från grunden, jag lärde mig spinna och skapa saker av det. Och samtidigt läste jag på om spiritualitet, pratade med shamaner och djupdök i frågan: vad är egentligen material, rent spirituellt?
Verket består av videoinstallationer och foton, där flätade rep omsluter stenar och människor.
– Ja, det handlar också om människokroppen, där den binds fast i tillfälliga rep. Och det är där allting landar – allt är temporärt, alla varanden är temporära. Jag jobbar mycket med frågor som miljöförstöring och vårt förhållande till naturen, och det här verket skildrar också det. En sten i ett skört rep påminner om vår nutid. Det är uppenbart att det inte kommer hålla för alltid, säger Inga Tsernova.
"Jag försöker låta bli" är hennes examensverk från programmet Ädellab och finns nu att beskåda på den digitala plattformen "Para-ll-els", ett substitut till den traditionella fysiska examensutställningen som Konstfack ordnar varje år. Andemeningen i hennes eget verk tycks gå att applicera på livet i stort – allting tar slut, även sex år som student på Konstfack.
– Det känns som att det är på tiden, men det känns också väldigt märkligt såklart. Allt började egentligen när jag pluggade Estetiska programmet med inriktning bild i Skellefteå. Där hade jag lärare som studerat på Konstfack och det inspirerade mig, jag bestämde mig för att det var dit jag skulle. Jag är så glad för min gymnasietid, utan den och mina lärare hade jag inte suttit här nu, säger hon.