Ina Omma är samisk aktivist med en stor plattform på Instagram. Nu öppnar hennes utställning på Nordanå, som pågår till slutet av februari.
Någonstans i Skellefteå kommun sitter en fyraårig, samisk pojke. Elden sprakar och röken stiger mot skyn. Han stannar upp, höjer näsan och tar ett djupt andetag. ”Känner du känslan, mamma?”.
Berättelsen tillhör en av Ina Ommas vänner. Den kom till henne mitt i tankeprocessen inför utställningen. Skulle hon koncentrera sig endast på slöjden, det fysiska som går att ta på? Eller skulle hon, precis som den fyraårige pojken, istället omslutas av känslan?
– Jag har länge burit med mig tanken på att göra en utställning, men jag har inte kunnat landa i exakt vad jag ska göra. När min vän berättade vad hennes son sagt var det något som väcktes i mig. Kan jag få fler att känna känslan? säger hon.
På lördag, dagen innan samiska nationaldagen, öppnar ”Saemie daelie – Same här och nu” på Nordanå. Inne i rummet, som tidigare var Museum Anna Nordlanders lokal, breder blåtonade skogssiluetter ut sig på väggarna. Björkvrilar gör sig påminda i hörnen, storslagna mönster upptar synfältet. Och doften. Där finns förnimmelsen av en björkvedsbrasa, ett doftminne med tydligt avtryck.
– Jag vill att man ska gå in här och uppleva Sápmi som rum. På museum är det ofta en blick utifrån när det samiska ska uppmärksammas. Jag vill röra mig bort från det. För oss handlar slöjden, vår samiska kultur, om något som kommer inifrån. Vår kärna. Jojk, slöjd, förhållningssättet till naturen – det är ett uttryck för något inuti oss. Det vill jag ska kännas här.
Utställningen består av allt från doftminnen till slöjd. Här syns ett skrin Ina Omma tillverkat tillsammans med sin man Niilá Omma.
Traditionella museiutställningar rör sig ofta bakåt i tiden, och skildrar en samisk historieskrivning kantad av rasism. Hela släkter som tvingades bort från sina hem, till platser som var för dem okända. Skallmätningar som utfördes av Statens rasbiologiska institut, gravplundring och kolonisering. För Ina Omma är det viktigt att synliggöra konsekvenserna av systematiskt förtryck – men också att skildra samisk kultur idag.
– Vi är inte historia. Vi är präglade av vår historia, och bär på ett arv som knyter oss samman. Men vi lever här och nu, i Skellefteå, i Sápmi och världen. Vi är en levande kultur i ständig förändring. Det vill jag visa. Ofta skapas utställningar om oss av icke-samer, vilket förstärker känslan av att vi tillhör det förflutna. Vi definieras av vår kolonisatör, på ett vis. Här får istället min upplevelse av att vara same i dagens samhälle gestaltas. Det betyder mycket för mig, säger hon.
”Vi är inte historia, vi är nutid”, säger Ina Omma.
För två år sedan berättade Norran om hur Ina Omma startade ett Instagramkonto för att belysa just de frågor som tar plats i ”Saemie daelie – Same här och nu”. Sedan dess har mycket hänt. Nu når hon ut till över 16 000 följare, har pratat på Berättarfestivalen, blivit utsedd till Årets samiska aktivist av författaren Ann-Helén Laestadius och omnämnd i hyllade serieskaparen Mats Jonssons senaste verk. Bland annat.
– Det går knappt att ta in hur mycket som hänt, och fortsätter hända. Jag utgår alltid från mig själv på mitt konto, och lyfter frågor jag funderat över med utgångspunkt i att vara en minoritetskultur. Att jag får uppmärksamhet och reaktioner visar på hur mycket vi saknat det här perspektivet. Men i grund och botten handlar det om överlevnad. Jag vill att vår kultur och språk ska finnas kvar. Det är en ständig kamp.
Ett renskinn, som närmast liknar en abstrakt målning. Bakom skymtar Ina Ommas väggmålningar.
På söndag är det den samiska nationaldagen. För första gången är det dags för ett uppstyrt firande i Skellefteå.
– På Facebook har vi en grupp som heter Samer i Skellefteå med ungefär 80 medlemmar. Vi kommer samlas vid kommunhuset när flaggan hissas, och bjuda på sång. Egentligen hade vi tänkt oss ett betydligt större firande, men vi väntar med det till nästa år på grund av pandemin. Skellefteå har en lång historia av samisk närvaro, men det har inte fått ta så mycket plats. Jag upplever ändå att det sakta börjar förändras.
Ina Omma på plats i utställningslokalen på Nordanå.
Ina Omma återvänder till sin egen berättelse, sitt innersta som nu genomsyrar Nordanå.
– Det går inte att kliva in i en identitet, men i det här rummet hoppas jag på att man kan få en förståelse, en förnimmelse. Av att vi är så mycket mer än bilden som utmålas. Vi är mer än en färgglad kolt och kåsor. Jag vill fånga det ärliga, det personliga, det andliga. Om någon känner känslan av hemma och värme, då blir jag glad.