Sedan augusti 2020 har han haft eget företag.
Klockan åtta idag förändras vyn vid Skellefteås stadshus. Istället för den skinande solen mot blå bakgrund, Skellefteås kommunvapen som ofta vajar ovanför tegelbyggnaden, syns där något annat. Färgerna röd, blå, grön och gul hissas sakta upp mot himlen, i bjärt kontrast mot den vita snön och dova vinterhimlen. Samiska flaggan, med sin runda form och tydliga färgschema, vittnar om vilken dag det är – samefolkets nationaldag.
En kilometer därifrån, i en källare som vetter mot Skellefteälven, finns Niilá Omma. Adressen är Hantverkargatan, och det är precis vad som pågår innanför dörrarna. Doften av nysågad björk ligger i luften, och på arbetsbordet tar de plats – knivarna, med mönster så detaljrika att du måste gå nära för att se, broscherna med bärnstensfärgad björk, de sylvassa verktygen. Niilá Omma sitter vid arbetsbänken med sammetslena renhorn i handflatan flera timmar varje dag. Han är en av få samiska slöjdare i Skellefteå.
– Jag vet av två andra slöjdare. Men det samiska har generellt inte fått ta stor plats här i Skellefteå, jag har aldrig tänkt på staden som en samisk plats. Även fast den är det, namnet Skellefteå kommer från sydsamiskan och staden är grundad på ett samiskt område. Det är viktigt att komma ihåg. I framtiden hoppas jag att vi får synas mer här, säger han.
Hans egen släkt kommer ursprungligen från Karesuando, men tvångsförflyttades till Hemavan under 1900-talet. Det var också där, i Västerbottens fjällvärld, som Niilá Omma föll handlöst för slöjden som 21-åring.
– Jag hälsade på min morfar som var renskötare i Hemavan, och en kväll var jag uttråkad. Då manade han mig att gå ut i verkstaden, vilket jag gjorde. Jag har haft den traditionella samiska slöjden runt mig hela livet, men jag var aldrig intresserad och var ärligt talat dålig på slöjd i skolan. Men den där kvällen för sju år sedan hände något. Jag hittade hem och visste vad jag ville göra med mitt liv, säger han.
På slöjden Niilá Omma gör syns hans signatur och året han tillverkade föremålet.
Sedan dess har han utbildat sig vid Samernas utbildningscentrum och i augusti 2020 startade han eget företag. Nu levererar han knivar, smycken och kåsor till samlare och privatpersoner.
– En kniv tar ungefär 40 timmar att göra, så det är väldigt tidskrävande. Det är också så mycket mer än bara vackert, det är en stor och viktig del av vår kultur. I tusentals år har hantverket funnits, och allting började med att samer tillverkade bruksföremål av det som fanns nära. Först på 20-talet började det bli ett ansett yrke. Än idag är grunden att föremålen ska vara praktiska, men samtidigt konstverk, säger han.
Vigselringen är naturligtvis gjord i renhorn.
Niilá Omma för tummen längs med en av knivarna. Där syns ett sirligt sicksackmönster, små rutnät och en vacker blomsterliknande formation. På ringfingret syns också en vigselring i renhorn, där namnet "Ina" är inristat.
– När det kommer till traditionell samisk slöjd finns det mycket som går att utläsa från hur föremålen ser ut och känns. Eftersom min släkt kommer från området kring Karesuando är det nordsamiskt uttryck jag sysslar med. Den som kan sin slöjd kan se på mönster och form exakt vilket geografiskt område slöjden kommer ifrån, det tycker jag är häftigt. Och många av de mönster jag använder har rötter långt tillbaka i tiden.
Niilá Omma visar ett av renhornen som används i slöjd.
Vägen till ett färdigt föremål börjar i en björkvril, eller ett renhorn. Där gäller det att hitta den perfekta strukturen och ett horn med lite märg.
– Det är ett precisionsarbete. Mönstret skär jag ut med en gravyrkniv, och fyller sedan linjerna med färg för att framhäva dem.
Den klassiska slöjden är ständigt närvarande, men så är också den moderna. Där ryms nya material, mönster och experimentella former.
– Folk pratar ofta om oss samer som ett folkslag som levde då, som fanns förr i tiden. Men vi finns här, vi lever i det här samhället just nu. Vi bor i lägenheter, vi jobbar på vanliga jobb, vi bor inte i kåtor uppe på fjället. Så är det med slöjden också. Den pågår i det moderna samhället, och även om jag vill behålla det traditionella så vill jag också utvecklas och hitta mitt uttryck. Samisk kultur är nutid, säger Niilá Omma.
Skinn används också flitigt i slöjden Niilá Omma gör.
Som same stöter han på både fördomar och okunskap.
– När jag och min fru bär kolt är det alltid någon som ska stanna oss, eller ta en bild. Det är säkert välmenande, men det är tröttsamt. Det kan vara samma sak med slöjden, att folk blir besvikna när de ser mina maskiner, min verkstad och mina alldeles vanliga arbetsbyxor. De vill att jag ska sitta i en kåta och slöjda över öppen eld. Som om vi ska finnas till för dem, som en exotisk underhållning.
När han får frågan om vad slöjden betytt i hans eget liv blir han tyst en stund.
– Otroligt mycket. Den är en stor del av min samiska identitet, ett sätt där jag får utöva mitt kulturarv. Men den är också ett utlopp för min kreativitet, den är en del av ett konstnärskap. Det är välgörande, när händerna jobbar får hjärnan vila. Timmarna flyger förbi när jag får skapa.
Niilá Omma sitter i sin verkstad på Hantverkargatan, där han bland annat smyckar knivar med fina linjer. Idag är det samiska nationaldagen. "Jag brukar inte fira, men det är en bra dag för att uppmärksamma samiska frågor", säger han.
I den samiska historieskrivningen finns mycket mörker. Hela släkter som tvingades bort från sina hem, till platser som var för dem okända. Skallmätningarna som utfördes av Statens rasbiologiska institut, gravplundring och förtryck. I majoritetssamhället, skolundervisningen och kulturen har dessa berättelser sällan fått höras. I kulturvärlden har vi dock fått se glimtar av förändring. Elin Anna Labba fick Augustpriset 2020 för boken "Herrarna satte oss hit", som handlar just om tvångsförflyttningarna av samer. 2016 släppte Amanda Kernell "Sameblod", där Elle-Marja väljer att bryta med sitt samiska arv.
– I "Herrarna satte oss hit" finns ett kapitel om min släkt. Där berättas det om morfars föräldrar, och om hur han föddes mitt i tvångsförflyttningarna. Och Amanda Kernell är min tremänning, så även om "Sameblod" är fiktiv så baseras den på historien om mina förfäder. Fördomarna finns kvar, men det händer iallafall något. Det är jättebra att de här historierna börjar ta mer plats. Det behövs verkligen, säger Niilá Omma.