Ulf Johansson är aktuell med ny utställning på Skellefteå museum. Det är svartvita bilder som gestaltar olika färgranna liv. Fotografier som han tagit under sina 50 år som fotograf.
Redan som tioåring började Ulf Johansson att fotografera vardagen i byn Önnesmark med familjens kamera, en Kodak Instamatic. Nu drygt femtio år senare blir bilderna en fotoutställning.
– Jag hade egentligen inte tänkt tanken att bilderna från min hemby Önnesmark skulle bli en utställning. Men efter lite knuffande från Krister Hägglund, fotograf på museet, och min mammas positiva hejarop så blev det av, säger Ulf Johansson samtidigt som han sätter upp de sista bilderna inför invigningen av utställningen fredagen den 10 juni.
Runtom de kornblå väggarna hänger svartvita bilder på kvinnor och män i olika vardagsnära situationer från livet i den lilla byn Önnesmark, som 1981 blev utsedd till Årets by. Då fanns det ett 40-tal boende i byn. Många av människorna som gestaltas genom kamerans lins finns inte längre kvar i jordelivet.
– Jag är väldigt glad över alla bilder som hänger här. Bilder jag aldrig hade tänkt att de en dag skulle bli föremål för andra människors intresse. Om jag går förbi husen där människorna, som finns på bilderna här, bodde. Då kan jag tydligt höra deras röster och se deras ansikten, säger Ulf och dröjer sig kvar vid en bild på en man som står i en traktorsskopa och spanar över bygden.
Ulf Johansson hade en nära rellation till sin välfotograferade far. Under nästan hela Ulfs liv ringde fadern varje morgon, samma tid, för att höra hur det var med Ulf. Fadern gick bort för drygt två år sedan och saknaden är fortfarande påtaglig.
Några av bilderna föreställer Ulf Johanssons far som gick bort för ett par år sedan. Han fick ett långt liv. Och Ulf beskriver honom som förnöjsam. Sista tiden i livet drabbades fadern av alzheimers vilket fick honom att försvinna in i en annan värld. Men en stund, då och då, kom hans gamla styrka tillbaka.
På väggen i konsthallen hänger en text som gestaltar en av dessa stunder;
”Pappa varför har du två kepsar på dig?”
”Tre, jag har alla tre för då kan ingen stjäla dem av mig”.
Pappa har alzheimer och rädslan att förlora sina saker är ett vanligt symtom.
”Jag måste få ta en bild på det här pappa”.
Varpå pappa sätter sig på sängkanten och jag tar några knäpp med kameran.
”Vart he bra tro du?” Säger pappa.
Vi tittar på varandra och båda börjar le. En stund av samhörighet mitt i det svåra.
Det märks att Ulf har minnet av sin pappa nära till hands. En liten bit ifrån bilden med fadern och kepsarna hänger ett annat kraftfullt minne i Ulfs liv. Det är hans fru Monica som har deras, 12 veckor för tidigt födda, son Oskar för första gången på sitt bröst.
Just när Ulf ska fånga detta ögonblick formar sonen segertecknet V med sina små fingrar. Då förstod de att den här pojken kommer att klara sig. Och de hade rätt. I dag är Oscar 33 år gammal.
Ulf Johansson har fotat sin son Oskar som föddes redan i vecka 28. Han vägde endast 1 034 gram och det blev en orolig första tid. Första gången som sonen låg på mamma Monicas bröst formade han sina små fingrar till ett segertecken. Ett ögonblick som Ulf förevigade.
Det är så mycket erfarenhet av livets olika skiftande former och dagar i denna utställning. På något vis har Ulf tagit in en stämning av vemod i rummet. Den går nästan att ta på.
– Jag har alltid vetat att jag skulle bli fotograf. I 40 år jobbade jag som fotograf på Norran tills de beslutade sig för att ta bort den yrkeskåren. Det var tufft där och då. Men, i dag är fotandet så tillgängligt för alla. Även om en mobil inte tar en bild av samma kvalitet som en Hasselbladskamera så tar den ändå en bild. Det jag kan sakna i dag är kanske kompositionen och en större tanke med vad man vill berätta genom bilden, säger Ulf.
Ulf Johansson berättar om sin far och uppväxt i byn Önnesmark. En tid som präglades av stor frihet under eget ansvar. Där det var en självklarhet att hjälpa till att sätta potatis, räfsa hö eller ta in korna.
Under sina 50 yrkesverksamma år som fotograf har Ulf velat spara situationer och människor i minnet. Och han är långt ifrån klar med sitt liv som fotograf.
– Fördelen med att jag valde att gå i pension redan vid 62 års ålder är att jag tidigt har fått en frihet och tid till att fotografera precis det jag vill. Den här utställningen hade som exempel inte blivit av annars. Och jag måste erkänna att jag känner mig stolt när jag ser dessa fotografier över en sådan omfamnande tidsperiod. Det är människor som funnit med under i stort sett hela mitt liv. Det är stort.
Ulf Johansson, utställande fotograf och museets egen fotograf, Krister Hägglund, hänger upp de sista bilderna inför invigningen av utställningen ”Byn med mjölkstenen”.
Utställningens titel, ”Byn med mjölkstenen”, hänger ihop med Ulfs fantasi som barn. Mjölkstenen som stod där i byn verkade vara en obegripligt stor rikedom. En skatt. Kanske behövdes det inga kor om det fanns en sten med obegränsad mjölktillgång?
Den som blir nyfiken på hur den historien egentligen hänger ihop kan ta sig en sväng förbi museet.
För där finns svaret...