”Jag blir fylld av stolthet för den kapacitet som Västerbottensteatern har idag. Vilka fina år jag har haft. Och tåliga medarbetare. När jag kom sprang jag som om det var ett 400-meters lopp när det egentligen var ett maraton”, säger Fransesca Quartey.
– Jag har levt så otroligt mycket för Västerbottensteatern. Nu skulle jag vilja skapa ett liv som bättre balanserar min livskraft. Jag tänker stanna kvar i Västerbotten och i mitt hus i Innansjön. Huset där har nog räddat min mentala förmåga, säger Fransesca och drar iväg sitt karakteristiska bullrande skratt.
– Jag är en visionär som utvecklar mer än vad jag förvaltar. Min begåvning handlar om att komma på idéer och strategier som driver verksamheter framåt, fortsätter hon samtidigt som hon tackar servitören som kommer med en latte på havremjölk.
– Att säga frasen, ”It’s lonely at the top”, är ett understatement. Men det är inte heller ditt jobb att vara bästa kompis. Det betyder inte att man inte kan vara vänner med sina anställda. Men, att leda en verksamhet, gör man för hela verksamhetens bästa. Det förstår inte alla alltid. Folk har åsikter hela tiden om vad som är rätt eller fel.
– Jag blir fylld av stolthet för den kapacitet som Västerbottensteatern har idag. Vilka fina år jag har haft. Och tåliga medarbetare. När jag kom sprang jag som om det var ett 400-meters lopp när det egentligen var ett maraton... För jag hade så mycket jag ville göra, också för att det var det uppdrag som styrelsen gett mig. Men visst har jag drivit på folk.
Fransesca Quartey har över 30 års erfarenhet inom offentlig kulturverksamhet. En av de saker hon värnar om är att se kulturen som en del av samhällets motor.
– Kulturen skulle kunna ha en ännu mer framträdande visionär plats i Skellefteå eftersom många politiker i kommunen förstått värdet av att bygga ihop ett samhälle. Jag försöker i olika sammanhang lyfta att jag tycker norra Sverige är betjänt av en kultursamordnare. Precis som att det finns en samordnare för industrierna och universiteten, så skulle man visionärt behöva också en kultursamordnare
Kaffekoppen på bordet håller på att åka i golvet när Fransescas armar gestaltar det engagemang hon har för att kulturen i norr ska utvecklas.
– Det finns så mycket bra kulturinstitutionerna i norra Sverige. Hur kan de samarbeta, och samnyttja synergieffekterna? Så att människor börjar se norra Sverige som den stimulerande och rika livsmiljö det är och flyttar hit och stannar kvar. Västerbottensteatern är min del i att bygga ett samhälle där alla är inkluderade. Det du får ut av kulturarbetare utifrån varje investerade krona är otroligt mycket. Och det har att göra med den kulturella visionsförmågan. Kulturen är som ett kärnkraftverk. Om du tar väl hand om den har du el för en hel kommun.
”Det du får ut av kulturarbetare utifrån varje investerade krona är otroligt mycket. Och det har att göra med den kulturella visionsförmågan. Kulturen är som ett kärnkraftverk. Om du tar väl hand om den har du el för en hel kommun”, säger Fransesca Quartey.
Fransesca Quartey föddes 1964 i Göteborg. Hon beskriver det som en intensiv uppväxt med en svensk mamma och en pappa från Ghana. Kulturkrockar och passion i en värld fylld med politisk kontext. Hennes far läste Bobby Seal, en av grundarna till Svarta Pantrarna och på hennes mammas sängbord låg ”Rapport från en skurhink”. Fransesca beskriver sin barndom som komplicerad.
– Det fanns inte tillräckligt med förutsättningar för en god och trygg uppväxt. Som kanske är orsaken till att jag aldrig tror att det finns en plats för mig. Naturligtvis nu, när jag blivit äldre, så förstår jag ju att det finns det. Varje människa är given en skopa av gåvor. Det är det som är skillnaden mellan att vara vuxen och att vara tonåring. Tonåringar kan faktiskt inte fatta att det kommer att bli bättre. Det är så tragiskt. När du är 50 plus har du erfarenhet av att du varit med om detta 800 gånger tidigare.
Fransesca tar en klunk ur kaffekoppen som stått på bordet en stund. Hon grimaserar lite åt det nu kalla kaffet. Grimasen ersätts snabbt av ett varmt leende.
– Jag tycker inte att man måste förlåta sin förälder. Men, det är aldrig för sent att få en bra barndom. Och även en egen vald familj kan ge kraft, säger Fransesca och letar sin mobil som börjat att ringa djupt ner i hennes stora gula handväska. Hon slår av larmet och sätter mobilen på ljudlöst.
– Jag är så tacksam för åren jag spenderade i terapi. Det var en investering. Förutom mitt hus, så är det mitt livs bästa investering. En annan sak jag är tacksam för är att jag före min far gick bort ordnade så att jag har två medborgarskap, i Sverige och Ghana. Afrika är en kontinent som alla borde få uppleva. Ghana är precis som alla utvecklingsländer – stökigt, men också härligt. Ingenting fungerar riktigt som det borde. Vilket är så det är, i en majoritet av världen. Sverige är undantaget. Vi tror i Sverige att det sätt som vi gör saker på är det rätta sättet, det enda sättet, men så är det inte alltid.
Att läsa är självklart för Fransesca Quartey. Efter att ha slutat som vd för Västerbottensteatern funderar hon på att skriva en bok.
Med dubbla medborgarskap och olika hem över hela världen har ändå beslutet blivit att fortsätta bo och leva i Innansjön utanför Burträsk.
– Jag lever bra här med min hund. Jag har inga egna barn, men fyra fantastiska brorsdöttrar och massor av vänner.
Några personer kommer in på kafeterian. De ser Fransesca och vinkar ivrigt. Kramar utdelas och de skiljs åt med löfte om att ses snart. Fransesca sätter sig igen. Drar handen över håret och blickar mot människorna hon nyss mötte.
– Jag har alltid skapat mina egen familj. Jag har fått så mycket i livet, folk har varit så generösa och schyssta. Därför är det viktigt för mig att ge andra när jag kan. Jag tror verkligen på att ”what goes around comes around”. Det är viktigt för mig att känna att jag gjort skillnad i mitt liv. Jobbet som vd handlade aldrig bara om att bygga en teater utan att bygga ett samhälle. Allt vi gjort tillsammans på Västerbottensteatern har handlat om att bidra till Skellefteå och hela Västerbottens utveckling.
Fransesca Quartey stänger, efter nio intensiva år, dörren till Västerbottensteatern. Det är med vemod blandat med stor stolthet.
Ett envist durrande hörs i handväskan. Fransesca himlar lite med ögonen. Det är larmet som påminner om att det snart är dags för nästa möte. Hon drar på sig sin färgsprakande kavaj och samlar ihop sina saker. Fransesca Quartey är på väg.
– Nu är det dags för mig att göra saker som utvecklar mig personligen. Bland annat har jag anmält mig för universitetsstudier och funderar också på att skriva en bok. Men, först skall jag ha sommar och njuta av jag möjligheten av att umgås med familj och vänner.