Fredag den 27 januari tänds det ljus över hela världen för att minnas det folkmord som nazisterna utförde 1933-1945.
Andrejs mamma har gått bort, men de säger inte vart hon har gått. Det kommer tanter och hämtar Andrej. De tar honom till ett hus där det finns massor av barn, men inga pappor och mammor.
Andrej längtar efter sin mamma, hennes varma skratt, blåa spänne i håret och äppelträdet i trädgården.
I en sal med långa rader av sängar har Andrej svårt att somna. Dofterna är annorlunda och ljuden i huset känns främmande. Han är rädd. Då känner han en liten hand på sin axel. Det är en mager pojke som vill vara hans vän.
När Andrej säger att han längtar efter sin mamma svarar pojken att han inte vet vad längtan är, för han har aldrig träffat sin mamma.
När morgonen kommer går de ut på trafikerade gatorna och trånga gränder, för att leta efter Andrejs mamma. De ropar med höga och klara röster. ”Mamma”.
Kvinnor sticker ut sina huvuden genom fönstren på husfasaderna. Men, ingen är Andrejs mamma. Efter flera dagars letande är de utmattade. Kylan är påtaglig och hungern gnager i magen på Andrej. Den lilla pojkens läppar har blivit lila.
De längtar efter en varm vrå.
En blå port lockar till sig deras uppmärksamhet, dörren är tung, men med gemensamma krafter lyckas de skjuta upp den.
Därinne doftar det sommar. Den lilla pojken är nästan genomskinlig och andas flämtande. Genom vindsfönstret, som står på glänt i det stora trapphuset, strömmar det in varma vindar.
Med sina sista krafter, bär Andrej sin vän, upp för alla de 124 trappegen av ljus marmor.
Med sina sista krafter, bär Andrej sin vän, upp för alla de 124 trappstegen. Ett par dagar senare finner man två döda barn i ett övergivet hus. Verkligheten är alltför sällan lika poetisk som i Barbro Lindgrens barnbok – Andrejs längtan.
När de kommer upp på taket ser Andrej sitt blommande äppelträd. Och under trädet står hon, Andrejs mamma. De behöver inte ropa på henne. Hon ser dem ändå.
Ett par dagar senare finner man två döda barn i ett övergivet hus.
Sorgen kramar oss hårt i insikten att de inte är ensamma i sina livsöden. Verkligheten är alltför sällan lika poetisk som i Barbro Lindgrens barnbok – Andrejs längtan.
"Ögonblicket jag klev in genom porten och såg den snidade skylten av järn med texten, ”Arbeit macht frei”, kom historien rusande mot mig. Det gick inte att värja sig. Doften av död, lidande och gas har etsat sig fast i mitt minne", skriver Ingela Lekfalk i sin krönika.
Den 27 januari är den dag då vi tänder ljus för att minnas Europas fruktansvärda historia - Förintelsen.
För några år besökte jag Auschwitz, centrumet för judeutrotningen i Europa. Där människor utsattes för isolering och experiment. De skulle skjutas, hängas, torteras eller arbeta under så hårda förhållande att de dog.
Ögonblicket jag klev in genom porten och såg den snidade skylten av järn med texten, ”Arbeit macht frei”, kom historien rusande mot mig. Det går inte att värja sig. Doften av död, lidande och gas har etsat sig fast i mitt minne.
Att stå på samma leriga mark där människor hänsynslöst torterats och avrättats går utanför min förmåga att beskriva i ord.
Auschwitz – centrumet för judeutrotningen i Europa. Där utsattes människor för isolering, svält och experiment. Människor fördes till lägret för att skjutas, hängas, torteras eller arbeta under så hårda förhållande att de dog.
Hit fördes människor direkt till gaskammaren utan att bli registrerade, därför är det svårt att veta det exakta antalet människor som lämnade jordelivet i förintelselägret.
Det är stängsel överallt. Mitt emellan två hus står en murad vägg, ”dödsmuren”, kallas den för. Nedanför muren ligger det blommor i glada färger. En gammal dam petar med beslutsamhet in en orange nejlika i varje kulhål.
I en av de många barackerna finns det glasmontrar med hår. När den sovjetiska armen befriade lägret hittade de cirka 7 000 kilo människohår, packat i säckar. Håret skulle bli mattor.
Träskor, små sandaler och kängor ligger på hög efter hög. Det är svårt att ta in. I en korridor hänger det porträtt av fångar med rakade huvuden och rädda blickar. Deras ankomstdatum och dödsdatum står nedanför deras namn.
Människor fördes direkt till gaskammaren utan att bli registrerade, därför är det svårt att veta det exakta antalet människor som lämnade jordelivet i förintelselägret.
Det finns ingen logik i hur länge man fick leva. Någon en vecka, någon annan i två år.
I ett rum är väggarna täckta med svartvita bilder på nakna kvinnor som springer framför beväpnade Nazister. Kvinnornas ögon skriker av vanmakt och rädsla.
Det är bilder på magra barn och tärda män.
Vid utgången till koncentrationslägret hänger en stor svartvitt bild på en kvinna med ett barn. Ett barn som tog sina första andetag i lägret. Barnet ger hopp. För under 1943 dödades alla spädbarn i Auschwitz förintelseläger. Men, det sägs att just denna lilla bebis fick överleva.
Från och med 1942 blev Auschwitz-Birkenau centrum för utrotningen av Europas judar. På järnvägen till lägret ligger det alltid blommor.
Miljontals människor dog under förintelsen. Fredag den 27 januari tänds det ljus över hela världen för att minnas det folkmord som nazisterna utförde 1933-1945. Alla har sin livsberättelse, precis som Andrej.
I Skellefteå är kulturlivet tyst denna dag. Det oroar mig. Mycket.
Om detta må ni berätta.