Fredag den 27 januari tÀnds det ljus över hela vÀrlden för att minnas det folkmord som nazisterna utförde 1933-1945.
Andrejs mamma har gÄtt bort, men de sÀger inte vart hon har gÄtt. Det kommer tanter och hÀmtar Andrej. De tar honom till ett hus dÀr det finns massor av barn, men inga pappor och mammor.
Andrej lÀngtar efter sin mamma, hennes varma skratt, blÄa spÀnne i hÄret och ÀppeltrÀdet i trÀdgÄrden.
I en sal med lÄnga rader av sÀngar har Andrej svÄrt att somna. Dofterna Àr annorlunda och ljuden i huset kÀnns frÀmmande. Han Àr rÀdd. DÄ kÀnner han en liten hand pÄ sin axel. Det Àr en mager pojke som vill vara hans vÀn.
NÀr Andrej sÀger att han lÀngtar efter sin mamma svarar pojken att han inte vet vad lÀngtan Àr, för han har aldrig trÀffat sin mamma.
NĂ€r morgonen kommer gĂ„r de ut pĂ„ trafikerade gatorna och trĂ„nga grĂ€nder, för att leta efter Andrejs mamma. De ropar med höga och klara röster. âMammaâ.
Kvinnor sticker ut sina huvuden genom fönstren pÄ husfasaderna. Men, ingen Àr Andrejs mamma. Efter flera dagars letande Àr de utmattade. Kylan Àr pÄtaglig och hungern gnager i magen pÄ Andrej. Den lilla pojkens lÀppar har blivit lila.
De lÀngtar efter en varm vrÄ.
En blÄ port lockar till sig deras uppmÀrksamhet, dörren Àr tung, men med gemensamma krafter lyckas de skjuta upp den.
DÀrinne doftar det sommar. Den lilla pojken Àr nÀstan genomskinlig och andas flÀmtande. Genom vindsfönstret, som stÄr pÄ glÀnt i det stora trapphuset, strömmar det in varma vindar.
Med sina sista krafter, bÀr Andrej sin vÀn, upp för alla de 124 trappegen av ljus marmor.
Med sina sista krafter, bĂ€r Andrej sin vĂ€n, upp för alla de 124 trappstegen. Ett par dagar senare finner man tvĂ„ döda barn i ett övergivet hus. Verkligheten Ă€r alltför sĂ€llan lika poetisk som i Barbro Lindgrens barnbok â Andrejs lĂ€ngtan.
NÀr de kommer upp pÄ taket ser Andrej sitt blommande ÀppeltrÀd. Och under trÀdet stÄr hon, Andrejs mamma. De behöver inte ropa pÄ henne. Hon ser dem ÀndÄ.
Ett par dagar senare finner man tvÄ döda barn i ett övergivet hus.
Sorgen kramar oss hĂ„rt i insikten att de inte Ă€r ensamma i sina livsöden. Verkligheten Ă€r alltför sĂ€llan lika poetisk som i Barbro Lindgrens barnbok â Andrejs lĂ€ngtan.
"Ăgonblicket jag klev in genom porten och sĂ„g den snidade skylten av jĂ€rn med texten, âArbeit macht freiâ, kom historien rusande mot mig. Det gick inte att vĂ€rja sig. Doften av död, lidande och gas har etsat sig fast i mitt minne", skriver Ingela Lekfalk i sin krönika.
Den 27 januari Àr den dag dÄ vi tÀnder ljus för att minnas Europas fruktansvÀrda historia - Förintelsen.
För nÄgra Är besökte jag Auschwitz, centrumet för judeutrotningen i Europa. DÀr mÀnniskor utsattes för isolering och experiment. De skulle skjutas, hÀngas, torteras eller arbeta under sÄ hÄrda förhÄllande att de dog.
Ăgonblicket jag klev in genom porten och sĂ„g den snidade skylten av jĂ€rn med texten, âArbeit macht freiâ, kom historien rusande mot mig. Det gĂ„r inte att vĂ€rja sig. Doften av död, lidande och gas har etsat sig fast i mitt minne.
Att stÄ pÄ samma leriga mark dÀr mÀnniskor hÀnsynslöst torterats och avrÀttats gÄr utanför min förmÄga att beskriva i ord.
Auschwitz â centrumet för judeutrotningen i Europa. DĂ€r utsattes mĂ€nniskor för isolering, svĂ€lt och experiment. MĂ€nniskor fördes till lĂ€gret för att skjutas, hĂ€ngas, torteras eller arbeta under sĂ„ hĂ„rda förhĂ„llande att de dog.
Hit fördes mÀnniskor direkt till gaskammaren utan att bli registrerade, dÀrför Àr det svÄrt att veta det exakta antalet mÀnniskor som lÀmnade jordelivet i förintelselÀgret.
Det Ă€r stĂ€ngsel överallt. Mitt emellan tvĂ„ hus stĂ„r en murad vĂ€gg, âdödsmurenâ, kallas den för. Nedanför muren ligger det blommor i glada fĂ€rger. En gammal dam petar med beslutsamhet in en orange nejlika i varje kulhĂ„l.
I en av de mÄnga barackerna finns det glasmontrar med hÄr. NÀr den sovjetiska armen befriade lÀgret hittade de cirka 7 000 kilo mÀnniskohÄr, packat i sÀckar. HÄret skulle bli mattor.
TrÀskor, smÄ sandaler och kÀngor ligger pÄ hög efter hög. Det Àr svÄrt att ta in. I en korridor hÀnger det portrÀtt av fÄngar med rakade huvuden och rÀdda blickar. Deras ankomstdatum och dödsdatum stÄr nedanför deras namn.
MÀnniskor fördes direkt till gaskammaren utan att bli registrerade, dÀrför Àr det svÄrt att veta det exakta antalet mÀnniskor som lÀmnade jordelivet i förintelselÀgret.
Det finns ingen logik i hur lÀnge man fick leva. NÄgon en vecka, nÄgon annan i tvÄ Är.
I ett rum Àr vÀggarna tÀckta med svartvita bilder pÄ nakna kvinnor som springer framför bevÀpnade Nazister. Kvinnornas ögon skriker av vanmakt och rÀdsla.
Det Àr bilder pÄ magra barn och tÀrda mÀn.
Vid utgÄngen till koncentrationslÀgret hÀnger en stor svartvitt bild pÄ en kvinna med ett barn. Ett barn som tog sina första andetag i lÀgret. Barnet ger hopp. För under 1943 dödades alla spÀdbarn i Auschwitz förintelselÀger. Men, det sÀgs att just denna lilla bebis fick överleva.
FrÄn och med 1942 blev Auschwitz-Birkenau centrum för utrotningen av Europas judar. PÄ jÀrnvÀgen till lÀgret ligger det alltid blommor.
Miljontals mÀnniskor dog under förintelsen. Fredag den 27 januari tÀnds det ljus över hela vÀrlden för att minnas det folkmord som nazisterna utförde 1933-1945. Alla har sin livsberÀttelse, precis som Andrej.
I SkellefteÄ Àr kulturlivet tyst denna dag. Det oroar mig. Mycket.
Om detta mÄ ni berÀtta.