UngHästen med föreställningen "Viskningar".
Skådespelarna Kim Gardell, Evelina Glas och Nils Lundqvist gestaltar mobbningens olika uttryck.
Att prata om mobbing kan ibland bli teoretiskt. Många har mött värdeord som ”respekt”, ”trygghet” och ”lyssnande” i skolan och på arbetsplatsen. De kanske finns i en pärm eller uppskrivet på tavlan. Ibland tas orden upp till samtal.
I föreställningen ”Viskningar” fyller skådespelarna Kim Gardell, Nils Lundqvist, Linda Gustafsson och Evelina Glas, orden med innehåll. De gestaltar olika situationer, där det blir svårt för publiken att värja sig, för vad orden verkligen står för.
Publiken sitter i en ring på scengolvet. Några platser är tomma. Här kommer scener att utspela sig. Nära, nära publiken.
De jobbar med en klass i taget och scenen är i ett rum. Vilket innebär att skådespelarna och publiken är på samma nivå och i samma sceniska rum. Det finns ingen fjärde vägg, utan barn och vuxna, är tätt intill varandra och de scener som utspelar sig.
Kim Gardell står ensam, mitt på scengolvet, och säger; ”Jag är äcklig, ful och luktar illa”. Det går inte att gömma- eller värja sig inför karaktärens sköra uppenbarelse och starka ord. Kim gestaltar en kille där mobbingen ätit upp både självförtroende och självkänsla. I nästa scen möter vi mobbaren som inte förstår vad hens agerande får för konsekvenser.
I föreställningen ”Viskningar” fyller UngHästens skådespelarna Kim Gardell, Nils Lundqvist och Evelina Glas ord med innehåll.
– Vad som är mobbing finns det egentligen inget enkelt svar på. Det kan ofta vara så att den som mobbar inte förstår att den är delaktig. För hen säger en gång ”vilken ful frisyr du har”. Men, när sedan nästa person i klassen säger; ”du har världens sämsta klädsmak” då blir det svårt för ett barn att hantera. Tankar som, ”är jag ful?”, ”är jag sämst?”, ”är jag värdelös?”, börjar att smyga sig in i huvudet och blir ett självtvivel. För att senare omsättas till ett ”jag är ful, jag är sämst, jag är värdelös”. Det är sorgliga situationer, säger Evelina Glas.
Publiken sitter i en ring på scengolvet. Några platser är tomma. Just där, i mellanrummen, kommer scenerna att utspela sig. Nära, nära publiken. Innan föreställningen börjar, frågar skådespelarna om barnen är beredda, för nu börjar det. Under 60 minuter behandlas sedan mobbing från olika perspektiv.
– Kärnan i föreställningen ligger i att vi visualiserar jobbiga mobbing-situationer. Från båda hållen. Som mobbare och mobbad, säger Nils Lundqvist, som är en veteran i sammanhanget. Under drygt fem år har han jobbat med föreställningen. I samarbete med skolan och elevhälsan.
– Det är viktigt att komma ihåg att vi inte ”skammar” någon. Utan vi försöker lyfta upp situationer och normer i en grupp. Och att den där ”lilla” kommentaren kan bli väldigt stor och orsaka smärta när det sägs många gånger. Av olika personer, säger Kim Gardell Larsson som i föreställningen även spelar en kille som mobbar för att känna sig delaktig och inkluderad i en grupp.
– De flesta barn och vuxna vill vara i tillhörighet. Få människor vill vara omringad av människor, men ändå ensam. Och det är viktigt att komma ihåg att mobbing är inte bara ord och handlingar. Det kan också vara tystnad. Att vara någon som i tysthet glöms bort när de andra går och sparkar boll. Eller när du ska berätta något, så tar de andra upp telefonen och är mer intresserad av den. Än vad du har att berätta, säger Nils Lundqvist.
Föreställningen "Viskningar" har spelats i flera år för nya årskullar med elever. Det är ett samarbete mellan Västerbottensteaterns UngHästen, Elevhälsan och Skellefteå kommun.
När föreställningen ”Viskningar” är slut tar alla en kort paus. Sedan pratar de tillsammans, pedagoger, skådespelare och barn om föreställningen. Elevhälsan är på plats för att fånga upp samtal och förmedla att de finns på skolan om någon vill prata efteråt.
– Det vi gör är att se en obekväm sanning. Ofta kan det vara de som har en stark grupp i klassen på fem-sex personer, som tycker att allt är bra, som även har ett antal elever som på olika sätt är nertryckta. Då är det viktigt att tillsammans med elever och lärare prata om vad som kan göras för att få skoldagen att bli ännu bättre, för alla, säger Evelina Glas.
Scenrummet som ännu är tomt ska strax fyllas. Innan året är slut har UngHästen sammanlagt mött omkring 4 000 ungdomar. Med syfte att vara ett komplement till skolornas egna värdegrundsarbete.
– Jag skulle vilja säga att det vi gör är att sätta känslor på hur det känns att vara utsatt. Det är då vi får samtal på riktigt. Teatern som form kan bli väldigt stark att öppna upp för. Vi har ett viktigt och upparbetat bra samarbete, både med skolan och elevhälsan, som vi vill fortsätta att utveckla, säger Nils Lundqvist.