Utställningen är kronologisk, och startar i istiden. Eva Hellerqvist berättar om processen bakom.
Minnesbilden är tydlig för de som varit unga någon gång under slutet av förra seklet, och början på detta. Den lilla handelsboden med tidstypiska förpackningar, modellen av Skellefteås tidigare stadshus, skogsmontrar och det gamla älgskelettet. Allt det har sedan början av 80-talet, med kompletteringar under 90-talet, huserat på Skellefteå museum. En storslagen basutställning, som i 40 års tid skildrat Skellefteå, Malå och Norsjös historia. Men tiden började göra avtryck, både i innehåll och skick. Därför stängdes portarna till museets övervåning 2018, och handelsboden, skogsdungarna och staden plockades varsamt isär. Sedan dess har de 500 kvadratmetrarna förvandlats – snart öppnar en av Skellefteå museums största satsningar någonsin: Storsia.
– Själva projektet startade 2015, då togs beslutet att vi skulle riva den gamla. När det arbetet påbörjades för fyra år sedan hade vi två val – vi kunde stänga hela museet, eller så tar vi det i etapper. Vi valde det sistnämnda, att hålla museet öppet och jobba med andra mindre utställningar parallellt med Storsia, och istället låta det här ta tid, säger Eva Hellerqvist, projektledare och formgivare.
Nionde april är den officiella öppningshelgen, men Norran följer med Eva Hellerqvist och Anna Lindfors, utställningsantikvarie, in bakom kulisserna för att se hur sista handen läggs vid platsen som under lång tid framöver ska berätta vår kollektiva historia. Storsia innehåller nio olika epoker, där vi i kronologisk ordning får följa en bygd i utveckling. Vi börjar i istiden, 10 500 år innan vår tideräkning.
– Här sker starten. Vi ser bland annat älgskelettet, som känns igen från tidigare utställning, men med en ny inramning. Vid varje tidsperiod finns en hub med en lättillgänglig introduktionstext. Vi har låtit elever från årskurs fem läsa allting så att det är på en bra nivå, säger Eva Hellerqvist.
Om den tidigare utställningen var formmässigt spretig är istället Storsia sammanhållen, avskalad men ändå med fokus på det levande, på stämning och människan bakom händelserna. Montrarna är svarta, men i varje epok bryter något rött av.
– Där kan du uppleva ting från tiden, sådant som skapats eller använts av en mänsklig hand. Föremål återkommer såklart genom hela utställningen, men i de röda montrarna får du uppleva sådant som kanske inte direkt är kopplat till narrativet, utan sådant som är kul att se, säger Eva Hellerqvist.
Vi rör oss genom förhistorien, vidare till ofredsåren som uppstod i och med de nordiska krigen. Montrarna står trängre, rummet är mörkare. Där gestaltas bland annat hur samerna tvingades transportera silvermalm från Nasafjäll ut till hamnarna, något som fick katastrofala konsekvenser både för ren och människa.
– Det var ett oerhört tungt arbete. Vi har velat lyfta så många perspektiv som möjligt i Storsia. Det är viktigt för oss att visa på hur Skellefteå, Malå och Norsjö är en del av Sápmi, säger Anna Lindfors.
Delar av Storsia skildrar tiden då det byggdes skepp i bygden. Där kan besökare ta del av hur 14-åriga Johan Sandström för flera hundra år sedan arbetade på en båt som åkte från Skellefteå till Lissabon.
När vi kliver in i upplysningstiden öppnar utställningen rent fysiskt upp sig, blir luftigare – en gestaltning av den epokens framåtanda och idéer. Där skildras äkta makarna Per och Katarina Högström, två viktiga personer i Skellefteås utveckling.
– Här ser vi ytterligare ett exempel på vad som händer när man ifrågasätter vår slentrianhistoria. Länge har man enbart lyft Per Högström som betydelsefull men vi tittade närmare på detta, och i själva verket var Katarina minst lika viktig. Men traditionellt är det männen som främst tagit plats i vår historieskrivning, och det vill vi ändra på. För det finns oerhört många kvinnor som spelat en betydande roll, men de har inte lyfts på samma sätt. Här gör vi det. Vi vill inte att det ska vara för mycket gubbar, säger Anna Lindfors.
Kristina Friberg, avdelningschef samlingar och dokumentation, putsar guldbestick från Boliden.
Vi går genom industrins framfart, passerar avdelningschefen Kristina Friberg som putsar guldbestick från Boliden, vidare till ytterligare en krigstid. Där syns siluetten av en liten flicka, hållandes en väska med förnödenheter. Hon flydde från Finland till Ersmark under andra världskriget.
– I alla tider har folk kommit hit, och det har också varit viktigt för oss att visa. Redan 9000 år före vår tideräkning hade vi utbyten med hela världen, vi medverkar gärna till att slå hål på mytbildning kring att invandring är något som bara skett i nutid, säger Eva Hellerqvist.
Den nästsista epoken behandlar efterkrigstiden 1945 och 1973, som definierades av nöjen, musik och blomstrande industri.
Staden växer fram, vi får miljonprogram och nöjen. Epoken sträcker sig mellan 1945 och 1973 och innehåller goda år, fulla av semester, byggandet av platser som Anderstorp och Sjungade Dalen samt en blomstrande industri.
Sista tidsperioden är nutid, där utställningen tar stopp vid 2020. Bland annat berättas det om stordatorn som fanns på Skellefteå kommun, och om grunden till våra kreativa näringar.
Tillslut landar vi i en lång korridor, kantad med vår nutid. Böcker skrivna av lokala författare, Västerbottensteaterns ”Romeo och Julia” och tidningsutklipp från när Skellefteå blev popstad 2002 pryder väggarna. Ovanför utgången projiceras en scen från tv-serien ”Skrotarna” av Ted Kjellsson, som spelades in här.
– De flyger över Parkbron, och in i framtiden. Det är tanken. Till 2020 sträcker sig Storsia, men vi har ett visionsarbete, vi blickar ständigt framåt. Och vi har även velat få med alternativa rörelser, som till exempel Rivhuset, säger Anna Lindfors.
Alvar Lindmark grundade Alimak – men visste du att han första uppfinning var den här murbruksuppröraren?
Vi är tillbaka där vi började, i trappuppgången utanför både istiden och nutiden. För Eva Hellerqvist och Anna Lindfors, som tillsammans med övrig personal på museet, i många års tid befunnit sig i Storsias universum är det stort att rummen snart möter nya ögon.
– Det har varit en enorm process – hur väljer man vad vi ska berätta? Det finns såklart oerhört mycket mer av vikt som utspelat sig här, men tematiken och uppdraget bygger på att vi ska skildra vår ekonomiska historia, även om vi ständigt vill få med människorna bakom. Vi fokuserar på sådant som drivit bygden framåt, här finns en bredd, säger Anna Lindfors.
– Utställningen ska stå i 20 år. Det är ett hedersuppdrag, och ett stort ansvar, fortsätter Eva Hellerqvist.