Det är fredag förmiddag och Eva Dahlgren har just landat hemma efter några intensiva veckor.
– Jag har tagit en veckas ledighet, efter allt arbete på sistone. I dag har jag mest bara legat i soffan och läst en bra bok.
Vad händer nästa vecka, när ledigheten är över?
– Då blir det rakt in i repetitioner inför den stora höstturnén, ”En blekt blondins hjärta”. Vi gjorde tre konserter i Stockholm i våras och det var så himla härligt. Det var mycket känslor i konsertlokalen och det framkallade mycket minnen, både för mig, publiken och hela bandet, säger hon.
”En blekt blondins hjärta” är ett album som Eva Dahlgren skrev för 30 år sedan. Inspirationen till albumet kom till henne när hon promenerade hem sent efter en kväll ute på krogen.
– Det var en sommarnatt och när jag nästan var hemma så hörde jag att det var efterfest i grannhuset. Fönstren stod på vid gavel och musiken hördes ut. Det lät så härligt. Då tänkte jag: ”Det är ju aldrig någon som spelar min musik på efterfester. Det vill jag att folk ska göra!”, säger Eva och skrattar.
Hon började skriva låtar som var härliga och lite mer åt det lättsamma hållet. Målet var att få ihop ett album som stack ut från hennes tidigare musik.
– Jag hade tidigare skrivit rätt så krånglig musik, för att jag gillar det. Nu skulle jag göra det här. Jag tog bort alla de svåra musikaliska passagerna och behöll det härliga. Men låtarna skulle ändå ha en betydelse, min historia, en blekt blondins historia.
Den 12 september 1991 släpptes albumet, som visade sig bli en stor succé. Det toppade den svenska albumlistan och sålde i över en halv miljon exemplar, samt gav henne fem Grammispriser vid Grammisgalan 1991. Skivan rankades av Sonic Magazine i juni 2013 som det 57:e bästa svenska albumet någonsin.
– Det känns som att det var igår. Det tog sig vägar som jag inte ens hade kunnat drömma om.
Under turnén kommer hon att besöka 16 städer och den 24 november intar hon Skellefteå och Sara kulturhus.
– Det ska bli härligt. Att spela musik tillsammans med bandet är en sån underbar känsla som nästan är svår att beskriva. Från att jag suttit i min källare och skrivit låtarna till att vi uppträder framför en publik.
Om jag förstått det rätt så blir det här din första spelning på Sara kulturhus – hur känns det?
– Jag ser framemot det väldigt mycket. Jag har läst och hört så mycket positivt om det. Jag känner mig ärligt talat avundsjuk för att vi inte har ett liknande ställe med sådana scener här i Stockholm.
Du föddes i Umeå och har kvar familj där. Har du någon koppling till Skellefteå?
– Min syster bor där i ett jättefint hus. Jag har inte hunnit besöka henne, men det skulle jag verkligen vilja hinna med nu. Det är däremot lite ont om tid, när man spelar går hela dagen åt till att förbereda inför uppträdandet.