Ulf Lundström, lokalhistoriker Skellefteå museum, trodde som ung att det skulle vara omöjligt att kunna få jobba på ett museum. Men, drömmen blev ett helt yrkesliv.
I dag ska han tömma sitt arbetsrum på bilder, böcker och tidsdokument. För nu börjar en ny tidsepok i Ulfs liv. Han ska han gå i pension.
– Jag är nog lite sentimental och har svårt för att kasta saker. Det syns på alla mina högar och tiden det tar att tömma mitt rum, säger Ulf Lundström och flyttar en hög ovanpå en annan.
Röran i den nyblivna pensionärens gamla arbetsrum kan beskrivas som total. Kanske beror det på att samlandet fortfarande pågår.
– Att samla på saker har jag nog i blodet. Min farfarsfar var sakförare, en slags självlärd advokat, som utförde bouppteckningar på dödsbon. Och min far samlade på olika föremål. Så det här intresset finns i min genetik.
Redan som liten grabb fångade mångåriga ting och dess historia, Ulfs intresse. Något som djupnade när han fick följa med sin far på bondauktioner. För i ladorna på landsbygden möttes Ulf av allehanda ting från brukssamhället. Han visste inte vad sakerna skulle användas till. Men, han visste att han ville veta mer.
När han och fadern sedan kom hem, med diverse inropade saker, satt det ofta en högljudd granne eller släkting i köket. Berättelserna var många. Alltid om någon på orten. Alla visste vem som var vem. Och var det något man inte visste så var det lätt att ta reda på.
– I dag är det mindre viktigt att veta vart du är ifrån. För folk har blivit rörligare. Tidigare så gick det att hålla koll på vem som var vem i hela socknen. När jag var barn så kunde man höra de äldre berätta om en hel by. Vilka som bodde i varje hus och vem de var släkt med.
Ulf är född och uppvuxen på Stensvedjan på Degerbyn. Som barn lekte han kring den gamla sågen och i snickerifabriken vid Lindalmström för att sedan gå på upptäcktsfärd mellan forsarna. Trots den något farliga lekplatsen så lät gubbarna på fabriken honom hållas. De visste ju vems grabb han var.
– Det finns många fördelar med att vara uppvuxen i en starkt sammanhållen bygd. Nackdelen är att det kan bli en väldig social kontroll. Den kan bli begränsande för att man förutsätts att vara på ett visst sätt. Om ingen har samma intressen så kan det bli tufft.
Kan du identifiera dig med det?
– Ja, det kan jag göra. Jag hade väl inte samma intressen som de andra. För det var mycket motorer. Jag ville vara med mina böcker och bodde dessutom lite i utkanten med längre till kompisar.
När beslutade du dig för att du skulle ägna ditt yrkesliv åt lokalhistoria?
– Det var egentligen en ouppnåelig dröm. Jag hade slagit det ur hågen, att det skulle vara möjligt, att få jobba på ett museum. Det kändes helt enkelt omöjligt. Därför så beslöt jag mig för att flytta till Borås och utbilda mig till bibliotekarie.
Trots valet av en annan yrkeskarriär så kunde Ulf inte släppa tanken på att en dag få arbeta på ett museum.
– Det fanns så starkt hos mig. Jag började med att ha lokalhistorisk forskning som hobby. Sedan kom det ett projekt på Umeå universitet. De hade sett att det fanns ett sådant stort intresse kring lokalhistoria i Skellefteå.
Det som Ulf trodde var ouppnåeligt blev verklighet. För 1997 klev Ulf in på den arbetsplats han trodde skulle vara en omöjlig pojkdröm – Skellefteå museum. Sedan dess det varit ett yrkesliv fyllt med upptäckarglädje.
– Jag är lite som en detektiv. En problemlösare. När jag hittar något, som jag inte vet så mycket om, börjar jag direkt att undersöka, för att se om det finns något mer att få fram om just detta. Många gånger så hittar jag någon avgörande pusselbit. Särskilt när det handlar om ortnamn. För de är ofta en tolkningsfråga.
Det är något särskilt med arkiv, säger den nyblivna pensionären Ulf Lundström. Och understryker att det är viktigt att veta hur originalkällorna ser ut. Att det finns fysiska bevis av vår historia.
Det märks på Ulf att han älskat sitt jobb. När han tar en av högarna från skrivbordet, för att gå ner till museets arkiv, är det med flinka steg och glitter i blicken. Efter en kort promenad i museets källargångar är vi framme vid en tung dörr. Med en stor nyckel och en knuff går dörren upp. Vi är inne i arkivet. Med sin iver gör Ulf ögonblicket spännande.
– Det är något särskilt med arkiv. Som inte är digitalt. På den tiden då jag började släktforska så satt man med rullfilm från kyrkoböckerna. Det var mycket vevande innan man hamnade rätt på rullen. Det var lärorikt. Och det är värdefullt för mig att veta hur originalkällorna ser ut. Att det finns fysiska bevis av vår historia.
Ulf blir allvarlig när han pratar om skillnaderna mellan hur vi får till oss beskrivningar om samhället då och nu. Han är oroad över att digitaliseringen gör att vi tappar en del av vår historia.
– Det finns saker som är jättebra med digitaliseringen. Till exempel släktforskning. Den har blivit så tillgängligt. Allt ifrån olika forum på internet, där man kan diskutera med likasinnade, till lättåtkomliga källor.
– Däremot så behöver man vara medveten om att allt inte är tillförlitligt. Man behöver faktakolla. Men, man kan få fina uppslag. Så släktforskningen har verkligen gått framåt. För den som har intresset är det fantastiskt.
När Ulf är klar i arkivet går vi tillbaka till hans arbetsrum. Hans dotter ringer och behöver hämtning. Det innebär att färdigstädande av arbetsrummet får bli en annan dag.
Lejonströmsbron med landskyrkan och sågverket i bakgrunden.
Vad ska du göra nu när rummet är tömt och livet som pensionär börjar?
– Jag kommer att fortsätta att ha en del föredrag. Och så vill jag få klart ortnamnsboken. Och… ja… Släktforskningen har jag på datorn så det ska jag göra en enklare skrift av. Så det inte försvinner vid nästa datakrasch.
Vilket avtryck lämnar du kvar hos dina kollegor på museet?
– Hm... Kunnig, morgonpigg och den som (i alla fall ibland) tömde personalrummets diskmaskin, säger Ulf och skrattar gott.
Ulfs telefon ringer igen. Det är en hembygdsförening som vill att han ska komma och hålla föredrag om hur ortsnamnen i bygden har kommit till. Utan att tveka tackar Ulf ja till uppdraget.
– Ja, jag håller ju på att orientera mig i livet som pensionär. Men, har inte riktigt kommit fram till vad det är ännu. Tanken är att jag ska försöka att ta det lite lugnare. Frun är redan pensionär så en sak på listan är att vi ska anpassa oss till varandra. Kanske sova längre på morgonen. Det är ju en lyx att ligga kvar i sängen.
Det lär ta en stund till före Skellefteås lokalhistoriker tar den där sovmorgonen och helt stänger dörren till sin älskade arbetsplats. Troligtvis för att han vill vara kvar i historiens vingslag ett litet tag till. Och för att profilen Ulf Lundström är populär.