”Jag behöver vara ensam i min ateljé. I mitt eget rum. I min hemlighet när jag skapar”, säger Ringborg. Och beskriver det som att hon intuitivt går långt bort från intellektet för att ge fantasin all plats.
Det råder full aktivitet i utställningshallen på Sara kulturhus inför invigningen av utställningen ”Silver Days” i Skellefteå konsthalls regi.
Lovisa Ringborg har med sina experimentella fotografier och skulpturer blivit en av nutidens stora bildkonstnärer.
Hon rör sig fritt mellan uttrycksformer som fotografi, foton, skulpturer och rörlig bild. Hennes verk har blivit uppmärksammade både i Sverige och utomlands på meriterande kulturarenor.
Verken som i dagarna hängs upp i konsthallen är skapade mellan 2020–2022 och består bland annat av fotografier med motiv av orörd natur. Det är hägringar och stilren mystik.
Mitt i konsthallen står tre ögonblickligen uppslukande kraftfulla tavlor med triptyk i rött. Med en infraröd lins har Ringborg tagit bort det, för ögat synliga ljuset, för att locka fram andra skuggningar och skiftningar i sina bilder. De är i det närmaste måleriska.
– Jag tycker om den analoga verkligheten, men vill ta den vidare från det för oss synliga, säger Ringborg som tillsammans med arrangörerna från Skellefteå konsthall arbetat fram utställningen.
Lovisa Ringborg har med sina experimentella fotografier och skulpturer blivit uppmärksammade både i Sverige och utomlands på meriterande kulturarenor.
Det är obestämda bilder av skog, snår, sten och vatten som bjuder in fantasin. Den gamla klyschan ”det ligger i betraktarens öga” passar väl in i det signum av drömska världar som Ringborg experimenterat fram.
– Min tanke är att skapa en känsla av att man inte ska ta sin blick för given. Utan vara öppen för sitt eget sätt att se på världen och efter det låta det undermedvetna och intuitiva bära. Därför leker jag med olika fototekniker och material, säger Ringborg och sätter sig ner på en vit bänk som står mitt på konsthallens golv.
I en dikt har Lovisa Ringborg försökt att sätta ord på sitt förhållningssätt till sin bildkonst;
"Kroppen som bär mig är inte min, blicken är lånad.
Ett landskap flyter långsamt fram under stegen och vattnet som binder det samman är silver och svart.
Allt levande lyser inifrån. Elektriskt.
Från växter och träd hörs ett högfrekvent larm, intensivt men knappt hörbart".
– Det handlar om att följa sin egen kompass. Jag behöver vara ensam i min ateljé. I mitt eget rum. I min hemlighet när jag skapar. Men, sedan när det är klart har jag inte svårt att skiljas från det som kan ta mig månader att ta fram.
Det är i sin rymliga ateljé, i en konstnärsverkstad strax utanför Farsta, som hon bitvis har stängt in sig för att arbeta fram verk till vernissagen. Ringborg, beskriver det som att hon intuitivt går långt bort från intellektet för att ge fantasin all plats.
Det är greyhoundskulpturer som utstrålar styrka och rädsla på samma gång. Ringborg har skapat verken genom att smälta samman armeringsjärn, som hon sedan klätt med pappersbaserad lera. Ytan har sedan patinerats med jord, järnoxid och färg.
– Inför varje utställning försöker jag att utmana mig själv genom att ta in ett nytt moment i min konst. Nu har jag lärt mig att svetsa, säger Lovisa Ringborg och stryker med handen på en av de uttrycksfulla Greyhoundskulpturerna.
Det är hundar med böjda ryggrader som utstrålar styrka och rädsla på samma gång. Ringborg har skapat verken genom att smälta samman armeringsjärn, som hon sedan klätt med pappersbaserad lera för att modellera fram tre hundar. Ytan har sedan patinerats med jord, järnoxid och färg.
– Deras kroppar speglar människan på ett sådant bra sätt. För de signalerar både aggressivitet och en sorts blottad skam. Man ser så mycket när man tittar på dem. De går att spegla sig i och är tekniskt spännande att jobba med, säger Ringborg.
Från den 11 juni visas utställningen ”Silver Days” i utställningshallen på Sara Kulturhus. Det är en egen gåtfull bildvärld med teknikerna fotografi, video och skulptur av konstnären Lovisa Ringborg.
I en annan del av konsthallen hänger en svartgråvit oskarp bild på en kvinna med nedböjt huvud. Det suddiga verket har Ringborg döpt till ”Visitor”
– Fotot kan vara så fokuserat på perfektion. Det är därför skönt att frångå den normen. Jag väljer bilder där jag får mest känsla. Och det är inte alltid vad andra tycker är de mest tekniskt fulländade. Jag följer min egen kompass och är trogen mitt eget rum, säger hon och stannar till vid den suddiga bilden. Backar lite och betraktar sitt verk från olika vinklar.
Ringborg beskriver sitt skapande som en väv av lust, nyfikenhet och slump. Där det ena hela tiden leder till något annat.
– Alltså, jag tänker att inget ska behöva sättas ord på eller förklaras. Den som kommer hit ska vara fri att tolka. Precis som jag gör när jag skapar, säger Lovisa Ringborg med glitter i blicken.