Föreställningen ”Lifsens rot”, som baseras på Sara Lidmans roman, hade urpremiär 2008. Till hösten är det dags igen, och på scenen står precis som då Ellenor Lindgren.
Jag tycker vi har lite problem med begrepp. Och med att prata om kultur. Och jag tycker det är lite löjligt. Varför ska detta var en så het potatis? Fin och ful kultur – så urbota dumt.
Visst förstår vi alla att den som spelar fiol varje torsdagkväll i två timmar och den som spelar 8 timmar om dagen hela veckan kommer att besitta olika kunskapsnivåer?
Varför känns det fel att säga att heltidsarbetande violinisten är elit?
Ja. Låt oss jämföra med sport. En ”elitsportare” – det sticker inte i någons ögon. Varför?
Att vi har ett, och talar om vårt elitlag i hockey gör inte att alla fritidshockyspelare känner sig förbisedda eller undervärderade. Vi vet att sport i alla former är hälsosamt, gemenskapsbyggande och fysiskt välgörande. Vare sig det rör sig om konståkning, gymnastik, skidskytte eller simning. Well. Det är samma med kultur gott folk! Alla former, alla yttringar alla sätt att utföra. Och inget tar ut vikten av det andra.
I höst tar jag upp en föreställning som heter ”Lifsens rot”. Det är en två timmar lång monolog och, jag lovar, inget jag bara skiter ur mig. Fast än jag spelat den förut tar det veckor av heltidsarbete att få kropp och röst i form för att klara av det. Och för känsloregistret att öppna sig så jag kommer åt alla djupa skikt som vanligtvis blir hämmade under livets gång. Detta tar tid. Och är ett heltidsarbete.
Och efter en föreställning kanske någon kommer fram och säger: ”Men att du kan lära dig så mycket text utantill”. Då ska jag svara ja; jag är elit!
Nä, det ska jag inte. Men jag tycker detta är fascinerande. Jag menar, publik blir uppenbarligen berörd och hänförd – och ser då att, här finns talang. Men visst går det att förstå att det krävs mer än talang?
Återigen sport. Det är som om jag skulle gå fram till Jocke Lindström och säga; jösses vad duktig du är på att åka skridskor!
Och de få gånger jag sett en hockeymatch live tänker jag så, satan vad fort det går, vad snabba de är. Medan jag kan höra kommentatorn säga: Vi måste få upp tempot!
Jag kan inget om hockey. Men jag förstår att de kan. Och jag förstår att de inte vaknade en morgon och kunde allt av ett mirakel. De har talang. Men jag fattar att de också tränar. Hela sin tid. Att de är elit.
Ellenor Lindgren arbetar som skådespelare och bor i Skellefteå. Mycket av hennes konstnärliga arbete har genom åren bottnat i Sara Lidman. Nu arbetar hon bland annat med utställningen som öppnar i Missenträsk i juli.
Jag är elitskådespelare. På hemsidan Networth.org verkar jag vara värderad till 800 000 dollar. Ja, man kan ju önska. Men film verkar vara den kulturyttring där vi tycker det är okej att prata om elit. (Är det för att vi konsumerar den kulturformen på så bred front?) För det verkar i gemene mun ej okej att tala om en elit-bildkonst, elit-folkmusik, elit-silversmide.
Jag vill alltså inte att vi börjar säga så, jag vill att vi tillsammans förstår att det inte är fult med kultur som är professionell. Den är vår själ förkroppsligad i fysisk form. Och gjord av människor som ägnar sin hela livstid med att försöka göra det så mirakulöst som möjligt. I olika former i olika kroppar. Och detta är ett fundament i vårt samhällsbygge. Precis som all kulturell verksamhet som hobby. Inget utesluter det andra. Men visst kan vi enas om att vi vill ha elitkonst i Skellefteå? Från Skellefteå? Att det inte är fult. Utan något att vara stolt över.
I ”Lev!” vävde Ellenor Lindgren samman Sara Lidmans tal med elektroniska toner. Premiären ägde rum på Berättarfestivalen 2019, men den har även spelats på Littfest 2021.
Det är som att detta kulturhus skulle hota gräsrötter, som det omtalas i folkmun. Men hur kan det göra det? I så fall bara om kommunen lägger ner allt annat för kulturhusets räkning, som till exempel kulturskolan, eller stöd till Kulturföreningen Mullberget, eller alla bidrag till fritt konstnärligt utövande i Skellefteå.
Men det ska de ju inte. Så? Hur kan kulturhuset hota kulturlivet i Skellefteå?
Jag tycker vi kan våga ha elitkultur. En krona på verket. Hela verket är betydligt större och viktigare. Precis som att all knatteverksamhet i hockey är viktigare än Skellefteå AIK. Men det ena hotar inte det andra. Det ena inspirerar det andra – åt båda håll.