”Att arbeta med berättelsen har gjort att jag har kunnat försonas med mina egna upplevelser”, säger Elisabeth Widmark.
Elisabeth Widmark växte upp i Skellefteå och jobbar nu som bildkonstnär, illustratör och serietecknare i Holmsund utanför Umeå. Hon är tillsammans med författaren Anna Sundström Lindmark aktuell med grafiska romanen ”Vera Vem?” – en bok om mobbning och högstadiehierarkier.
Elisabeth och Anna träffades när de tillsammans skapade romanen ”Vi skulle segla runt jorden”, som baseras på Annas erfarenhet av att förlora en förälder i suicid.
– Vi kom varandra väldigt nära, då vi behövde öppna upp oss för varandra under skapandeprocessen. Redan då började jag känna ett behov av att bearbeta mina egna erfarenheter från skoltiden, berättar Elisabeth.
När de var klara med boken började Elisabeth att gräva i minnen som hon tryckt undan i flera års tid. Anna, som jobbar mycket med läkande skrivande, gav henne i uppgift att skriva ned alla minnen som kom upp.
Det var där ”Vera vem?” började ta form. Elisabeths resa mot att försonas med skoltiden likaså.
– Jag blev utsatt för mobbning som barn. Mitt och Annas samarbete gjorde att jag kunde öppna upp mig mer än jag någonsin tidigare gjort.
Trots att det var Elisabeth som blev mobbad har hon kämpat med känslor av skam. Att inte tillhöra en gemenskap, som de flesta andra barnen.
– Det handlar nog om att man alltid vill tillhöra en flock. Man vill inte vara den personen som är utpekad som ”mobboffret”. Jag ville inte finna mig i rollen som den som är utanför.
Skammen gjorde att Elisabeth höll det hemligt, hon berättade inte ens för sina föräldrar.
– För mig har det även handlat mycket om att jag inte vill att personer ska tycka synd om mig, säger hon.
Mobbning sätter ofta djupa spår. Det kan Elisabeth intyga. Än i dag, som 41-åring, gör minnena ont.
– Känslor av skam kommer upp även fast jag är vuxen. När folk pratar om skoltiden och hur roligt det var med gemenskapen och kompisgängen kan jag inte relatera. Jag har inte upplevt de sakerna och kan därför inte dela den igenkänningsfaktorn med andra.
Det sociala har även varit svårt i vuxen ålder, vilket hon har varit tvungen att jobba hårt med i många år.
– Jag har varit tvungen att lära mig sociala koder efteråt. Jag har känt mig eljest i många sociala sammanhang och det har inte känts naturligt för mig att umgås med folk. Det är ett vanligt problem för de som blivit utsatta för mobbning.
Hur var det att minnas tillbaka på allt igen, efter så många år?
– Det var ganska tufft egentligen, just för att jag inte hade berättat det för någon. Det var skämmiga minnen, som jag lagt undan i en liten låda. När jag började plocka fram dem tvivlade jag lite på mina egna minnen. Speglar min sanning verkligheten, då jag förträngt det så länge?, säger hon och tillägger:
– Det fanns en stor rädsla för att folk jag kände då kanske skulle hävda en annan sanning, att andra ska kanske tycka att jag överdrev.
Men när Elisabeth väl började skissa på bokens illustrationer och projektet kom igång ordentligt kändes allt lättare. Tillsammans med Anna kom de fram till att de skulle göra en fiktiv berättelse av det hela.
– Personligen kändes det mycket lättare för mig att kunna jobba med det från ett annat perspektiv. Att omvandla scenerna och minnena till fiktiva karaktärer och situationer. Det gav mig en skaparlust och drivkraft.
Slutresultatet ”Vera vem?” blev en grafisk roman där tyngdpunkten ligger på bildspråket, ett serieberättande. Den handlar om två bästa vänner, Vera och Nour. Vänskapen och dynamiken förändras när de börjar på högstadiet. Nour blir utvald som den coola och Vera hamnar utanför.
– Den berättas utifrån båda karaktärernas perspektiv. Till en början byggde hela berättelsen på Veras perspektiv. Vi insåg snabbt hur viktigt det var att få ytterligare en blick på det som hände Vera. Genom att väva in vem hon var i Nours ögon blev hon mycket mer verklig, säger Anna Sundström Lindmark.
Anna och Elisabeth har samarbetat tidigare, bland annat med den grafiska romanen ”Vi skulle segla runt jorden” som baseras på Annas egna erfarenheter av att förlora en anhörig i suicid.
Hur är det att skriva en bok om ett så allvarligt ämne?
– Till en början kände jag mig väldigt förblindad av min ilska av att mobbning över huvud taget finns. Men drivkraften låg i att skapa en berättelse om något som är svårt att prata om. När vi lyckades hitta ett sätt att angripa ämnet på ett verkligt och lekfullt sätt kände vi att boken kanske kan vara till hjälp i skolor, säger Anna och tillägger:
– Vi båda har en stark vilja att göra något tabubelagt synligt. Jag vet hur mycket igenkänning kan hjälpa en person.
Elisabeth avslutar:
– Vi hoppas verkligen att vi genom den här boken ska kunna hjälpa till att förbättra klimatet i skolorna. Ingen ska utsättas för mobbning.