Clara Sjölin fixar till de sista detaljerna inför premiären på dansstudion Centre for Performing Arts i Vitlycke.
"Idén med ballongerna dök upp när jag var på en fest förra sommaren", säger Clara.
Fyra varelser i päls smyger sakta ut på scenen. De söker vatten och skydd. Heliumballonger vajar någon meter ovanför deras huvuden. De glänsande silverballongerna påminner om organ som svajar utanför kroppen. Scen efter scen avlöser varandra. En ros blir ett vapen i en närkamp mellan två karaktärer. I nästa sekund bär de varandra i rasande fart över scengolvet på flykt från ett osynligt hot.
Premiären av “Despairing Brainchild: part ii” tar plats på Vitlycke Centre for Performing Arts, en internationell dansstudio i norra Bohuslän.
Intresset för katastrofer och dystopiska framtidsscenarion väcktes under en tung period i Claras liv. För tre år sedan drabbades hon av svår vitaminbrist. Hon blev sjuk och orolig. Under en period kantades hennes vardag av katastroftankar, men svackan förvandlades till konstnärlig inspiration.
— Det blev inte bättre av att jag och min pojkvän Chema tittade på alla avsnitt av tv-serien "Black Mirror" då varje avsnitt handlar om en dystopisk värld. Men jag blev inspirerad av fiktiva historier och av våld. Jag har arbetat med mardrömsscenarion och känslan av inte riktigt veta vem man kan lita på, berättar Clara.
Två veckor innan premiären befann sig Clara, 26, hemma i Tyskland. Hon satte i en röd Ford tillsammans med hennes partner Chema Rios Gutierrez och dansaren Josefina Maro. På två dagar körde hon hela vägen från Leipzig till Skaftarp i Värnamo. På vägen hämtade hon resten av ensemble, Camila Isola och Madeleine Jonsson. I en dansstudio i Värnamo väntade ett elva dagar lång repetitionsarbete. Här skapade de dansverket “Despairing Brainchild: part ii”.
— Jag lägger så mycket tid på planering. Vi är så tacksamma för varje dag i studion i Skaftarp, säger Clara.
“Despairing Brainchild: part ii” hade premiär den 16 oktober 2020. Föreställningen är en fortsättning på ett verk som hade spelades i Leipzig i december, några månader innan coronapandemin bröt ut. Då arbetade Clara tillsammans med några andra dansare i Werkstattmacher LOFFT teater i Leipzig.
16 oktober hade föreställningen “Despairing Brainchild: part II” premiär. Från vänster: Camila Isola, Chema Rios Gutierrez, Josefina Maro och Madeleine Jonsson, som medverkar i föreställningen.
Clara beskriver repetitionerna i Skaftarp som ett intensivt och lekfullt samarbete. När Clara arbetar som koreograf låter hon dansarna improvisera fram delar som ska vara med i föreställningen, för att sedan välja ut det som hon tycker är intressant.
— Det är jag som fattar alla beslut. Jag kan vara ganska bossig, säger Clara och skrattar.
Resan började i Skellefteås Dans- och balettförening. Fyra år gammal tog hon sin första danslektion. Under uppväxten dansade hon allt från jazz, balett, västafrikanskt och flamenco. Hon har tydliga minnen från är när hon som barn uppträdde på Dans- och balettföreningens föreställningar på Nordanå.
— Jag minns hur vi sminkade oss framför sminkspegeln med det stora kullamporna. Vi värmde upp i korridoren och gick igenom koreografin precis innan vi gick upp på scenen. Det var höjdpunkten på året, säger Clara med ett leende.
"Idag uppträder jag inte så mycket, jag är mer intresserad av att skapa. När vi arbetar och improviserar är det är ett konstant utbyte mellan dansarna och mig som koreograf", säger Clara.
Clara var 16 år gammal när hon flyttade från Skellefteå för att satsa på modern dans. Hon kom in på Yrkesdansargymnasiet i Göteborg. Där blev Clara inspirerad av lärarna som uppmanade henne att söka in till internationella dansskolor. Clara sökte till Trinity Laban Conservatoire of Music and Dance, en internationellt erkänd skola i London. Hon blev antagen och tillsammans med sin vän Madeleine Jonsson, också dansare, flyttade hon till London.
— Innan jag kom till London kände jag min ensam ibland. Jag kände mig udda och sökte efter sammanhang med dansare. Men när jag och Madeleine flyttade till London så löste sig allting, berättar Clara.
På Trinity Laban började Clara skapa allt fler egna verk och det egna skapandet blev allt viktigare. Sedan tre år tillbaka bor Clara i Leipzig, i Tyskland. Där är det billigt att leva och i staden finns en livlig scen för nutida dans. Hon försörjer sig genom att undervisa i modern dans och genom att hålla svensklektioner på en folkhögskola. Men den största tiden av hennes arbetsdag går till att söka bidrag för nya projekt, utvärdera gamla projekt och klippa ihop trailers. Clara är inte bara koreograf. Hon är också sin egen producent. Dansen genomsyrar hela Claras tillvaro.
— Jag lever i min kropp, med min kropp, genom dansen. Det är en naturlig del av mig idag, säger hon.