På omslaget till "Lost families" syns Björn Holmberg som litet barn, tillsammans med sin fostermamma Lucinda.
Det är januari 1989. Stefan och Margareta Holmberg har precis klivit av planet på Skellefteå flygplats, och i sin famn håller de ett år gamla Björn från Cartagena, Colombia. De vet inte hur födseln gått till, eller hur hans första tid i livet sett ut. De vet bara att han är föräldralös, och placerades hos fostermamman Lucinda när han var ett halvår gammal.
– Det finns inga som helst papper från när jag föddes, eller mina första sex månader. Och det är vanligt för många barn som är adopterade från Colombia under 80- och 90-talet, då inbördeskriget rasade. Det enda som angetts är att hon lämnade bort mig av ekonomiska skäl, säger Björn Holmberg, som nu är 33 år och bor i Oslo, där han arbetar på Ikea men också som dansinstruktör.
Han är uppvuxen i Varuträsk och senare Östra Falmark, och ovissheten har tagit plats i honom sedan han var ett litet barn.
– När jag pratar med andra adoptivbarn är det många som bär på samma känslor, det finns ett tomrum som är svårt att fylla. Var finns mina rötter? Vem är jag? Många sådana frågor cirkulerar. Jag är så glad över mina föräldrar Stefan och Margareta, men jag vill också hitta min biologiska mamma, jag vill veta vad som hände när jag föddes, säger han.
När han var sju år gammal hände något. Han tog sina första danssteg, till tonerna av Michael Jackson och Tupac Shakur, och sakta började tomrummet i hans bröst bearbetas.
– Som adopterad har du inget familjeträd, inga släkttraditioner och ingen kontakt med din kultur. Jag har insett att för mig är dansen och musiken mitt enda sätt att sprida vidare min egen historia, enda sättet för mig att komma i kontakt med min berättelse och mina rötter. Det har fått tomheten att kännas mindre tom, säger Björn Holmberg.
När pandemin slog till började han skriva textrader han burit på hela livet. "A missplanned start, worst case scenario. In order to survive, get powers like Mario. A tragic separation, time to speak out."
Björn Holmberg tillsammans med Niryen Zina som sjunger i låten "Lost families". Här står de på en scen i Oslo, där de premiärspelade låten på en födelsedagsmiddag.
Så börjar "Lost families", låten Björn Holmberg släppte just innan jul och som berättar hans livshistoria. Till sin hjälp har han sångerskan Niryen Zina.
– Jag hade först kontakt med två andra rappare i Oslo, men de sa till mig "Björn, det här är din berättelse. Det är du som måste göra den." Och så blev det. Jag är glad för det, den här låten betyder väldigt mycket för mig.
Han skildrar vilsenheten och sorgen med hopp om att hjälpa de i samma situation som han själv.
– Den är tillägnad alla föräldralösa barn, alla de som har en frånvarande förälder. För mig handlar det inte bara om mina egna erfarenheter som adopterad, utan jag hoppas att den som saknar en förälder i sitt liv kan känna en tröst i att inte vara ensam.
I bakgrunden syns huset i Östra Falmark där Björn Holmbergs familj bor. Själv bor han i Oslo sedan flera år tillbaka, där han bland annat jobbar som dansinstruktör.
I Cartagena, Colombia, letar just nu en utredare efter Björn Holmbergs biologiska mamma. Han har skickat låten "Lost families" till honom, som ett verktyg i sökandet.
– Jag vill veta vem min första mamma är och varför hon lämnade mig, men det är också ett svar jag kanske aldrig får. Därför är jag glad att jag fått ett lugn i själen, tack vare musiken och dansen. Jag fortsätter sjunga, dansa och skriva. Det är min terapi.