Inne på Liljas konst och ram letar sig det dämpade, gråtonade ljuset in genom fönstren. På många sätt matchar det vad som sakta tar över väggarna. Åsa Wallmark är mitt i processen att skapa sin utställning "Ljus i mörkret" som öppnar idag, lördag. Tanken är att hennes verk ska vara just det, ett sken i en annars kontrastlösvärld, både bildligt och bokstavligt talat.
– Tanken var egentligen att ställa ut i våras, men då hade precis pandemin nått oss och allt stängdes ner. Nu är den ju fortfarande i allra högsta grad närvarande, och jag funderade på om jag verkligen skulle bjuda in till utställning. Men så landade jag i att folk behöver det här. Vi behöver kulturen, konsten, vi behöver mötas och inte bara sluta leva – samtidigt som vi såklart måste ha respekt för det som pågår, säger hon.
Ljuset är närvarande i mer än titeln. Verken vibrerar av just en lek med ljus och hur det påverkar sin omgivning.
– Det fascinerar mig, hur ljuset faller. Det och kontraster är något som jag arbetar mycket med i min konst. Det är en konst att se ljuset, det har jag tränat på i många år, säger hon.
Vanliga motiv är landskap och natur i olika skepnader.
– Det är föreställande och suggestivt på samma gång. Jag spenderar mycket tid på vatten med vår båt och det tror jag märks. Jag vill att min publik ska känna något, att tavlorna ska bidra till en känslostämning och inte bara vara dekorativa. Det är min ambition iallafall, säger Åsa Wallmark.
Skapandet har alltid funnits där, både i jobbet som bildlärare och privat. Men hennes eget uttryck började byggas mer intensivt för ungefär åtta år sedan.
– En av mina bästa vänner gick bort i bröstcancer, och då märkte jag hur konsten hjälpte mig att bearbeta det mörka. Och måleriet har hjälpt mig ut ur tunga känslor flera gånger. Jag har även en utbrändhet bakom mig och där spelade skapandet en stor roll. Det fungerar som min balans, ett sätt att hitta energi och ett sätt att tackla stress, säger hon.
För tre år sedan fick hon en anställning som bildlärare på Solviks folkhögskola, platsen där hon för många år sedan var en av eleverna innan hon studerade vidare till bildlärare.
– Då hittade jag hem, igen. Eleverna ger mig så mycket inspiration, vi lär av varandra. Det är väldigt spännande att få en inblick i andras processer, och ger mig otroligt mycket när jag känner att jag kan hjälpa dem att bemästra en ny teknik. Att vara tillbaka på samma plats, men nu som lärare, känns väldigt speciellt.
Åsa Wallmarks hjärta bultar hårdast för akvarellen. Vissa verk genomsyras av midnattsblåtoner, så djupa att de vid en första anblick ser ut att vara lena som sammet.
– Det är en speciell teknik, du vet aldrig hur det blir. Du måste lära dig tämja akvarellen och det tar både tid och energi, den är en bråkig partner. Men det är värt det.
Hon återkommer till sin färgskala, som hon kallar den. Där lyser inga nyanser klart.
– Jag kan inspireras av det som är färgsprakande, men om jag testar måla på det viset går det inte. Jag mår nästan illa, det är inte jag. Jag tycker om monokroma, jordnära färger. Blått, brunt och beige dominerar. Att äntligen få ha den här utställningen känns stort, och jag hoppas att den kan skänka någon glädje. Att den får vara det där ljuset i mörkret, säger Åsa Wallmark.