Anton Risan har dansat över hela världen. Här är han på turné med Ballet du Nord i Italien, närmare bestämt Amalfikusten.
Anton Risan är på besök i stan. Men det är klart, stan känns mer som en by för den som är van vid miljonstaden London.
– Det är så tomt här, men otroligt fint med kulturhuset och många lockas säkert hit för att titta på det. Men sen då? säger Anton och skrattar.
Han skulle likafullt kunna flytta tillbaka om det inte vore för Dino, grek-australiensaren han är gift med. Dino vill absolut inte lämna London. Han hälsade på i Skellefteå en sommar för länge sedan och fick bekanta sig med de norrländska myggen.
– Efter det har han aldrig återvänt, säger Anton.
Anton växte upp med mamma och lillebror på Moröbacke och pappa i stan. Redan som tioåring fastnade Anton för dansen.
– Jag var ett hyperaktivt barn som höll på med gymnastik, teater, spelade schack och fiol. När jag hittade dansen tyckte jag att det var roligast och då tog den över.
Anton började med jazzdans och fridans på Skellefteå dans- och balettförening, med koreograf Kjell Nilsson. Sedan flyttade han till Umeå och gick estetiska danslinjen, men hoppade av efter ett år då han kom in på Balettakademin i Stockholm. Efter ett år hoppade han av där också, och började på Svenska balettskolan.
– Jag sökte moderna linjen för jag tänkte att jag inte var bra nog för den klassiska. Men chefen kom fram och sa: "det är bättre killar i den klassiska och där passar du för du är väldigt stark". Jag svarade: "sure why not" och började på Riddarfjärden.
Åren i Stockholm var ingen dans på rosor. Lärarna var stenhårda och eleverna fick höra att de var tjocka och fula och aldrig skulle få jobb. Efter varje lektion var det någon som grät.
– Vi hade en lärare från Nya Zeeland som sa att han borde skjuta oss för att vi var så dåliga. Men Sasha var nog värst. Han höll en nål eller tändare under benet för att man skulle lyfta det högre. Efter att jag slutat fick han inte vara kvar, då ändrades allt.
Vad gör sådana upplevelser med en ung person? Anton drar lite i sin mustasch och funderar en stund.
– Visst var det svårt och vi led just då, men det hjälpte oss att klara ett yrke som är tufft både fysiskt och mentalt. Vi tog det på ett bra sätt, kämpade och ville visa att vi kunde. Nu får eleverna höra att de är så fantastiska och så kommer de ut på marknaden och klarar inte av att ta 30 nej före ett ja på auditions.
I Stockholm extraknäckte Anton som gogo-dansare. Det började med att han och några kompisar skulle gå på klubb, men de hade inte åldern inne och försökte komma in i VIP-delen i stället.
– Vi sa att vi var dansarna, och då sa de: "jaha vad bra ni ska klä av er och dansa i burarna". Så vi dansade i burar, i minishorts. De tyckte att vi var jättebra. Det var bra betalt så jag hade gott om pengar när jag bodde i Stockholm.
Skelleftefödde Anton Risan bor i London men är på besök i sin födelsestad för att vara hos sin mamma.
Anton skrattar. Han har tagit alla chanser han fått och sagt ja till det mesta.
– Jag var otroligt blyg som barn. Men när jag flyttade till Umeå som 15-åring tog jag ett beslut. Jag skulle låtsas att jag var jättesjälvsäker och bara go for it. För Gud hjälpe mig om jag hade suttit på Moröbacke som 60-åring med alla mina drömmar, utan att ha vågat göra något av vad jag velat göra i livet. Den tanken skrämde mig mer än allt annat.
Beslutet han tog som 15-åring har hjälpt honom varje gång han klivit ut på scenen. Anton började sin karriär i Lille i Frankrike, där han dansade både neoklassisk, klassisk och modern balett.
– Vi gjorde allt, och turnerade runt i Frankrike och Italien. Det var väldigt inspirerande, säger Anton.
Han lärde sig flytande franska och tog körkort. När han var ledig åkte han till Paris och bodde i Montmartre med sin katt Sasha.
– Min hemska danslärare hette ju Sasha och jag behövde en ny koppling till namnet, något gulligt, säger Anton med ett skratt.
Anton älskade Frankrike och hade nog blivit kvar om han inte träffat Dino, grek-australiensaren i London ni minns.
– Dino sa: "it´s my way or the highway". Jag var head over heals så jag lämnade allt och flyttade till honom.
Anton fick jobb på English National Ballet i London, ett stort kompani som mest dansar klassisk balett. Han var med i en megaversion av Svansjön med 110 dansare, gjord för en arenapublik i tre olika riktningar med tre gånger så mycket folk på scenen. De turnerade runt världen och uppträdde bland annat i Sidney för 15 000 personer. Sedan satte ett modernt kompani upp den manliga versionen av Svansjön, koreograferad av Matthew Bourne.
– Då var vi manliga aggressiva svanar, lite mer som svanar faktiskt är. Det var spännande, uppsättningen fick mycket uppmärksamhet och vi turnerade med den i Hongkong, Australien och Israel.
Anton fortsatte dansa ännu ett år. Bland annat gjorde han Robinson Cruise i Royal Albert Hall.
– Men sedan kände jag att jag gjort det jag ville. Mina kollegor fick problem med kroppen och det var läskigt. Man har ju ont i knän och fötter hela tiden och kan inte gå i trappor. Så när jag var 25 slutade jag.
Anton var redo att lämna dansen helt och hållet. Han provade på att fotografera, och det var när han fotade en arkitektutställning i Israel som han fick upp ögonen för arkitektyrket.
– Det är både kreativt och tekniskt. Jag tyckte om logik i skolan och älskar Exceldokument. Det är så tillfredställande med koder och att skapa. Som dansare är man en kropp i ett utrymme och förstår arkitektspråket, så det blev en naturlig övergång.
Anton Risan sadlade om som 25-åring: "Det blev en naturlig övergång från dans till arkitektur", säger han.
Anton kom in på flera arkitektutbildningar, och med hjälp av mamma Pia som var landstingspolitiker fick han igenom en regeländring hos CSN. Den handlade om att kunna ta lån efter att ha varit utflyttad i mer än fem år, och ärendet gick hela vägen till EU-nämnden.
– Så nu går det att ta lån utan problem, varsågoda everybody, säger Anton och skrattar igen.
Som arkitekt ritar han bland annat lägenhetskomplex som omfattar både en egen lägenhet och allmänna utrymmen för möjlighet till ökad integration. Anton säger att intresset för det som kallas build-to-rent är stort i England, och han har åsikter om hur det byggs i Skellefteå.
– De tänker för smått. Stan förändras och det är positivt, men varför är det så många skokartonger? Barackerna i Northvolt ser ut som koncentrationsläger. Det duger inte, allt måste gå genom skönhetsvården, säger Anton med eftertryck.
Anton är och förblir en estet ut i tåspetsarna. Men dansen, den är han färdig med.