Nike Sellmar.
Först kom snön. Sen kom Christmas Night. Och nu känns det juligt på riktigt. För när Andreas Weise, Bruno Mitsogiannis, Nike Sellmar och Wiktoria Johansson uppträdde på Saras största scen inför fullsatta läktare var det svårt att inte börja längta efter klappar, gran och pepparkakor. Undertecknad skriver den här texten i hotellobbyn i Sara kulturhus. Det kändes rätt att sätta sig där efter konserten, intill ett juligt träd med en rimfrostig krans på bordet och mjuka plädar i sofforna. Just nu vill jag att julen ska vara här.
Showen inleddes med vackra ”Stilla natt” med Wiktoria Johansson och följdes av en hel del ovanliga julmelodier som sjöngs av var och en, i duett eller alla fyra tillsammans. Artisterna blandade och gav. Men en låt som gav extra mys inne i tomtesjälen var tolkningen av "O Helga Natt" som inleddes av skönsjungande Andreas Weise. Stunden fick mig att tänka på när jag var barn (och Andreas pappa var julvärd). Ute föll flingorna, inne rådde familjen om mig och i magen låg maten sådär perfekt mättande. I alla fall är det så jag minns det. I den här låten kom julklappen när de övriga i kvartetten smälte samman i en fläckfri stämsång.
Men precis som under en julafton i min barndom var starten på dagen, eller här första delen av showen, en väntan på något bättre. Inte tråkig, men inte lika rolig som eftermiddagen. Efter pausen höjdes nivån ytterligare ett snäpp. Då kom framträdanden som satte sig i hjärtat. En av dessa var när Nike Sellmar tolkade låten ”River” och sjöng ”I wish I had a river I could skate away on”. I den stunden lutade jag mig tillbaka i den sköna stolen i konsertsalen och blev så avslappnad att jag hade kunnat somna av välbehag. Det är lätt att förstå att just hon vann Idol.
Bruno Mitsogiannis.
Men de andra i kvartetten är inte mycket sämre. Under hela konserten hörde jag inte en enda sur ton och när Wiktoria Johansson och Bruno Mitsogiannis framförde en duett tillsammans ställde sig publiken upp och gav dem ett tack och en respons som till och med såg ut att chocka artisterna själva. Men det var de väl värda. Bruno Mitsogiannis var för övrigt kvällens lustigkurre och hans mellansnack verkade vara ett uppskattat inslag hos publiken. Likaså var besökarna med på noterna när han bad dem ställa sig upp och sjunga "Tänd ett ljus, vilket var ett överraskande moment under föreställningen.
När konserten rundades av med ett Björn och Benny-medley kunde vi konstatera att det varit en bra kväll. Ett stort plus även till saxofonisten Samuel Muntlin som bitvis hade en framträdande roll och gav showen det lilla extra.