I en fullsatt salong på Sara kulturhus stå Carola på scenen i vitt fodral med fjädrar och slits. Publiken jublar.
Där och då, blev jag hennes hemliga försvarare. Att vara 15 år och ett Carolafan var inte riktigt supercoolt 1983. Mer en rejäl töntstämpel i pannan. Oavsett den looserstämpeln jag som niondeklassare riskerade att få, var jag drabbad. I smyg köpte jag hennes LP som jag spelade om och om igen på mitt rum och bevisligen måste det varit fler som köpte den, då plattan fortfarande är det bäst säljande albumet i Sverige – någonsin.
Jag lärde mig hennes sångstil och sjöng med i texter som: ”Liv, jag måste ha ett liv”, ”Det regnar i Stockholm i dag” eller ”Säg mig var du står”. Hela Sverige drabbades av en Carolafeber. Av de 26 folkparker hon besökte under sommaren 1983 slog hon publikrekord i 23. Bland annat i Skellefteås, med 14 000 i publiken. Det är 40 år sedan.
Av de 26 folkparker Carola besökte under sommaren 1983 slog hon publikrekord i 23. Bland annat i Skellefteås den 9 juli 1983, med 14 000 i publiken.
I en fullsatt salong på Sara kulturhus sitter nu vuxna kvinnor som följt Carola i hela sina liv och på scenen står självaste fröken Häggkvist i vitt fodral med fjädrar och slits. Hon sjunger ännu klarare och med större djup än när hon slog igenom. Hon bjuder på en magnifik konsert och magisk stämning. Carola vill inte gå hem och det vill inte publiken heller. Särskilt inte när hon visar upp dialektala talanger genom att säga att hon känner sig välkommen till ”schtaan”.
Hon inleder sin jubileumskonsert ”4 Faces – Musikal” med Irving Berlins ”There's No Business Like Show Business” från musikalen Annie Get Your Gun och tar sedan en sväng till ”Mitt i ett äventyr” för att efter det fortsätta med ”My Favorite Things” från Sound of Music. Låtarna har en skön jazzig inramning, mycket tack vare Calle Stålebrings grymt snygga gitarrspel.
För rollen som Maria i Sound of Music belönades hon med en Guldmask som hon, med rätta, visar upp för publiken.
Carola på Sara kulturhus.
Men gud vad hon feelingpratar. Ibland briljanta mellansnack som fångar upp en stämning som leder till nästa tolkning. Ibland lite för mycket, även för ett Carola-fan.
Hur som helst, filmsnutten från Sveriges Magasin med ”Krokodilbarnets klagan” bjuder på en snygg övergång från film till liveframträdande. Det är något enormt rörande med klippet från 1977 där Carola redan som elvaåring intar scenen med självklarhet.
För 40 år sedan personifierade hon ett slags ”allt är möjligt bara du vill det nog mycket och tar vara på din talang”. Ett av alla hennes klassiska uppträdanden från förr är när hon som sextonåring sjunger Elvis låt If I Can Dream i Hylands hörna. Kvällens version ger både behagliga rys och kraftfulla applåder. ”Tack för er kärlek Skellefteå”, ropar hon. Och publiken älskar henne ännu mer.
Efter en paus med högljutt sorl och bubbelvatten är publiken nyladdad. In kommer Carola i svart smoking. Hon levererar självsäkert låt efter låt.
Carola på Sara kulturhus.
”4 Faces – Musikal” är en nostalgitripp av rang både för publiken och Carola. De flesta som är på plats har troligtvis ett livsminne sammankopplat med något av hennes framträdanden, tolkningar eller låtar. Mitt är ”Allt kommer bli bra mamma”. Redan i Carolas försnack till låten tappar jag bort min objektivitet och dras med i min egen minnesfors av känslor.
När Carola i tv under en Julkonsert framförde sången hon skrev till sin mamma Anitas begravning satt jag och min mamma och tittade. Min mor vände sig då till mig och frågade: ”Kan du sjunga den på min begravning?”. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, säkert något svävande. Men när vi båda visste att hon var timmar ifrån att lämna jordelivet påminde hon mig om sin önskan och jag sade ja. Fast jag gjorde det inte. Jag överlät det till min dotter och skrev om texten till ”Allt kommer bli bra mormor”.
Det är något av en minnenas allé och en nostalgitripp när Carola gästar Sara kulturhus under sin jubileumsturné.
I kväll är jag inte ensam om att bli berörd. Det snyts i pappersnäsdukar och glasögon immar igen. För den som är oinvigd i Carolavärlden är det svårt att förklara vad det är. För det bara är.
”Hon är så bjussig kärleksfull och oförställd”, säger några kvinnor i bänkraden framför mig. Ja, de har nog rätt. För oavsett mängden löshår, påklistrade ögonfransar och botox är hon ändå ofiltrerat sig själv. Hur mycket tokerier eller hur feta rubriker hon än dragit till sig har hennes stjärnstatus bara vuxit sig starkare.
Hon prisar Gud lika orubbligt och tydligt som kvällen då hon vann Melodifestivalen med ”Främling”. Hela paketet Carola är något av ett extra allt.
Snyggaste arrangemanget går till: ”När löven faller”. Så skirt och vackert. När gitarrintrot övergår till lätta ackord på flygeln av kapellmästaren Sebastian Robertsson är det som små ljumma droppar i Falkträsket. Madeleine Johansson smyger in med stråkinstrumentets röst - cellon. Och Sara Niklassons mjuka hantering sin violin får oss att sluta andas för en stund.
Plus, plus till orkesterns stämsång. Den lyfter Carola genom hela konserten och får publiken att spontant ställa sig upp efter ”There Can Be Miracles”.
”Hon prisar Gud lika orubbligt och tydligt som kvällen då hon vann Melodifestivalen med ’Främling’. Hela paketet Carola är något av ett extra allt.”
När Carola sedan framför den Iranska frihetssången Baraye på svenska, är det allvar och blir något av ett moment.
Carola bjuder på sig själv under konserten ”4 Faces – Musikal" på Sara kulturhus.
På något sätt är vi nog alla lite spända på när (inte om) något lite ”feelingsgalet” ska hända. Såklart ger hon oss bling-bling. Hon springer ut i publiken och dansar med dörrvakten. Det är feststämning och det känns som att hon är uppriktig när hon säger att Skelleftepubliken är underbara. Det gungar av entusiasm och glädje i hela salongen: ”En tro på gemenskapen. En tro på framtiden”.
Extranummer? Såklart. Som sagt – ingen ville gå hem.
Det var stående ovationer och varma applåder.