Ingenjör Andrées ballongfärd med sikte på Nordpolen ägde rum 1897, men istället för att tillbringa 30 dagar i luften tappade ballongen höjd och nödlandade efter bara två dagar.
Andrée och de övriga besättningsmännen Knut Frænkel och Nils Strindberg, tillbringade därefter närmare tre månader till fots på packisen innan de dog, enligt skrifter som de efterlämnade i form av dagboksanteckningar och kärleksbrev.
Det dröjde sedan över 30 år innan deras kroppar återfanns av en slump. Det är mycket möjligt att misslyckandet gjorde att expeditionen blev mer omtalad än den hade blivit om resan hade lyckats.
För eftervärlden är det svårbegripligt att någon kunde tro att idén var genomförbar, men där och då var det få som hade några invändningar. Den rådande tidsandan och expeditionsdeltagarnas dåraktiga optimism gjorde att alla farhågor trotsades, med fatalt resultat.
Maria Pontén har tidigare framfört denna egenskrivna monolog på Norrbottensteatern, och förärar nu Skellefteå med en miniturné bestående av tre föreställningar.
Att göra något nytt av en så välkänd händelse, därtill med tragiskt slut, är en utmaning. Expeditionen har till exempel redan legat till grund för två filmer av Jan Troell, samt böcker av Per Olof Sundman och Bea Uusma.
De flesta i publiken lär känna till berättelsen i stora drag. Men som man brukar säga, resan är målet, och denna resa tar inte slut på Vitön där Andrée-expeditionen fick sin viloplats.
Marias egen passion för ämnet lyser igenom, oavsett om hon med mustasch porträtterar den orubbligt optimistiske Salomon Agust Andrée, läser kärleksbrev skrivna av expeditionens yngste deltagare Nils Strindberg, eller gestaltar den sistnämndes fästmö Anna Charlier.
Anna fick leva med konsekvenserna av ballongfärden och får välförtjänt stort utrymme i föreställningen. De övriga i ballongbesättningen var ensamstående, men Nils och Annas tragiska kärlekshistoria engagerar mer än detaljer om packisens förflyttningar och parasiter i isbjörnskött.
Ensam på en scen, som inte på långa vägar rymmer en fullstor luftballong, får Pontén använda mycket kreativitet för att visualisera den misslyckade upptäcktsfärden.
Hon använder sig av ett valthorn, en gammal hederlig pekpinne och lite moderna tekniska finesser, med mycket gott resultat. Det är späckat med fyndiga formuleringar, tvära kast mellan olika personers synvinklar, och stundtals kryddat med effektiva musikinslag.
Trots ingredienser som trikiner och botulism är ”I ballong över Arktis” en perfekt munsbit som passar utmärkt att avnjuta i samband med en måltid. Det är med andra ord god stämning i den gemytliga och fullsatta Trappscenen.
Med hundra års distans till händelserna kan åskådarna, som vid denna föreställnings tidpunkt var i blandade åldrar, både skratta och sucka åt de osannolika detaljerna som Pontén förmedlar.
Vätgasballongen Örnens ödesdigra luftfärd fascinerar fortfarande, och blir på det här viset en lättsam påminnelse för de redan insatta, eller ett lockande insteg för den som är obekant med Salomon August Andrées polarexpedition.
Om det kommer att bli några fler föreställningar framöver är ännu oklart, men vi håller våra tummar för saken då den här en-mans-föreställningen skriven och utförd av en mycket kreativ och modig tjej är väl värd att ses av fler.