Gavin DeGraw gjorde turnépremiär i Sara kulturhus – och genomförde den med bravur.
De allra första åren av detta millennium var en otroligt vital tid för popmusiken. Den generation artister som slog var den sista innan Spotify tog över som den dominerande förmedlaren av musik.
Framgångar räknades i antal sålda cd-skivor. Men för att lyckas med det var det bäst att få med en eller ett par låtar i någon av de många amerikanska tv-serier som svepte över världen och som snillrikt använde musiken för att både förstärka känslor i scenerna och för att visa målgrupperna att man var en del av samma kultur.
"Ed", "Grey's Anatomy" och "The O.C." var alla tydliga exempel på det. Och så fanns tonårs-serien "One Tree Hill" vars ledmotiv "I Don't Want To Be" skrevs och framfördes av Gavin DeGraw. För millenninals, och då i synnerhet den kvinnliga halvan, blev den vad The Rembrandts "Friends"-signatur "I'll Be There For You" är för generation X.
Det var 20 år sedan, men den 46-åriga New York-musikern har varit duktig på att förvalta framgången och undvikit att hamna i one-hit-wonder-facket. Med sin tillrättalagda, välpolerade och mycket sympatiskt lättillgängliga blandning av poprock, soul och funk har han förutom ovan nämnda supersmash till låt levererat dängor som "Cheriot", "In Love With A Girl" och "Not Over You".
Så man får nästan nypa sig i armen när Gavin DeGraw väljer att förlägga premiären av sin Europaturné i Skellefteå där han tas emot av ett öronbedövande jubel inför en fullsatt lokal, där en imponerande del av publiken kan sjunga med i varenda melodi. Med sig har han ett fyramannaband och under de kommande två timmarna gör de tillsammans sitt bästa för att skapa en oförglömlig kväll.
Publiken fick höra hitar som "Cheriot", "In Love With A Girl" och givetvis "I Don't Want To Be".
Storheten med Gavin DeGraw är inte att hans artisteri. Det finns många som kan äga en scen betydligt bättre med uttänkt koreografi och grandiosa gester. Han är mer av en crooner, men ligger i en genre och har ett uttryck i musiken som skapar vissa förväntningar på att han live ändå ska lämna pianot då och då.
Det gör han förvisso också, faktum är att han vid ett tillfälle ger sig ut mellan bänkraderna, men han förlitar sig mer på att hans avslappnade uppsyn och gudabenådade röst ska göra jobbet. Och han lyckas rätt bra med det. Det är omöjligt att inte omedelbart häpna när han tar ton.
Även om han i sin karriär initialt hamnade i någon form av fartfyllt och explosivt rock-fack, och på senare tid dämpat sig rejält med tydliga americana-influenser, genomsyrar hans uppenbara kärlek till soulens klarast lysande stjärnor allt hans röst frambringar.
Skellefteborna slöt upp när världsartisten kom till stan. Konserten var utsåld.
Det är det som är storheten. Han kan sin Al Jarreau och Stevie Wonder flytande och använder det på ett briljant sätt för att ge liv i låtarna. Han gör en soulig tolkning av John Lennons enastående "Jealous Guy" och en ännu vassare tolkning av Paul McCartneys "Maybe I'm Amazed".
Samtidigt håller han en bra klass som låtskrivare och klarar sig egentligen utmärkt på egna prestationer. Han trivs och skämtar med publiken, ger låtarna nya dimensioner med personliga berättelser och genomför turnépremiären med bravur – vilket belönas med stående ovationer.
Gavin DeGraw fick stående ovationer av en entusiastisk publik.
Kanske hade det inte skadat totalupplevelsen om några låtar hade strukits från kvällens setlist, för under mitten av konserten lyckas DeGraw med band inte fullt ut hålla uppe energinivån.
Men jag är inte säker på att majoriteten av publiken håller med mig om det.