Artisten Timbuktu spelade tillsammans med MASAKA Trio och Esther Kirabo på Sara kulturhus stora scen under fredagskvällen.
På musikfronten har det varit tyst från Jason Diakité ett tag. Senaste gången vi hörde från honom så var det i samband med boken och scenföreställningen ”En droppe midnatt”. Men nu är han tillbaka med besked, han är inte bara med som en av de tävlande i årets ”På spåret” utan även aktuell med både ny skiva och turné.
På scenen står en kontrabas, en flygel inklädd i en matta, ett trumset och en rökmaskin som skapar den där dunkla stämningen som finns i New Yorks förorter. Jasons egen pappa är uppvuxen i Harlem, och precis därför så känns det helt naturligt att Timbuktu sammanväver det i sin musik. Man kan tydligt se sambandet mellan ”En droppe midnatt”, som bland annat handlade om hans pappa och farfar, och den nya skivan. Det skånska gifter sig med det amerikanska.
”Kära Skellefteå, jag ska bjuda med er på en resa. En resa till en av de vackraste destinationerna jag vet. Det är ett ställe dit bara musiken kan ta oss”, är det första han säger när han kommer ut.
Första låten är en slags klezmer/ska-version av ”Alla vill till himmelen”. Med en gungande baktakt och tempoändringar så är den långt svängigare än originalinspelningen. Sedan kliver Esther Kirabo ut på scenen och stämmer in i refrängerna.
”Malmö var på många sätt min stad, jag har varit med och byggt upp den staden. Det är så sorgligt att jag inte ville bo kvar för att det gick en mördare lös som mördade människor som såg ut som mig”, säger han.
Låten ”Malmö” beskriver han som ett kärleksbrev, men också som ett avskedsbrev, till staden. Esther Kirabo sjunger jazzigt och mjukt ”Malmö, du blir aldrig New York och Paris, men du är min”, och låten går ner i tempo. Sedan river pianisten av ett toppklassigt jazzriff och cymbalerna går varma hos trummisen.
Mellansnacken är långa, hjärtliga och på många sätt liknar de monologen från tidigare nämnda föreställning. Det handlar om rasism och Sverige, hans egen upplevelse med rasism men också strukturell rasism. Men han pratar även om kultur, och att det inte finns någon finkultur.
”Jag ska ta er med på en resa, Skellefteå”, sa Jason till publiken.
Jason har verkligen utvecklats som sångare. Förr pratsjöng han oftare när det kom ett sångparti i en låt, nu kan han sjunga sig fläckfritt genom låtar som ”Gott folk”. Esther sjunger dock helt sinnesjukt bra under sin egen ”Don't lie”, med bara henne och ett piano.
Sedan kommer en kavalkad av trumsolon, pianosolon, spontana applåder och busvisslingar – kan det bli mer jazzigt? Av alla som har spelat under höstens gång så gör Jason den spelningen som utan tvivel passar bäst för vad Sara kulturhus scen är anpassad för.
Hans musik har saknats oss, det känns verkligen när man ser honom live. Med sin unika förmåga att kommentera samtiden genom influenser av jazz, hiphop, soul och funk utgör han en stor del av den svenska musikhistorieskrivningen.
Även om influenserna från den amerikanska jazzscenen är tydliga så är Jason ändå närvarande och trogen sitt eget sound och artisteri. Man hör tydligt att det är Timbuktu vi lyssnar på, även om det inte är exakt samma ljudbild som han hade för 10 år sedan. Men tack och lov så är han en artist som fortsätter att utvecklas i sitt skapande så att han kan fortsätta att analysera och kommentera vår samtid i många år till.