När Halm bildades i Sävartrakten i början av 00-talet bestod bandet av fyra bluegrass-diggande tonårstjejer vars målgrupp var "gamla gubbar" (tänk mer sådana som gillar Fogerty snarare än Jularbo). Två album, en drös singlar, ett antal medlemsbyten och genrejusteringar senare startar bandet sin festivalsommar för en nyfiken Skelleftepublik. I huvudsak består den av just medelålders män med en stor kärlek till country, rootsrock, blues och allt annat som vi kan sammanfatta som gubbrock. De faller pladask. Det är mycket lätt att tycka om Halm.
De kan sin Creedence och Fleetwood Mac, sin Bonnie Raitt, sin Sheryl Crow och är skickliga på att förvalta det musikaliska arvet av dem. Gärna med en ganska driven bluesrock i botten. Mycket kretsar runt Johanna Sandgrens (banjo) och Lisa Johanssons (gitarr) kraftfulla och samspelta stämsång med melodier som ibland är fullt i klass med Emmylou Harris. Den tredje medlemmen, William Ignberg (gitarr), och förstärkningsmusikerna Richard Täljeblad (bas) och Leo Kinell (trummor) spelar även de avgörande roller för att skapa en känsla av att vi befinner oss långt ner i södern på andra sidan Atlanten. Fast västerbottniskt på något sätt.
Jag gissar att bandet har anpassat låtlistan för att passa en festivalpublik, vilket nog är klokt. Genomgående bjuds vi på Halms mer fartfyllda sidor, men det blir också lite jämtjockt i längden. En och annan av de mer finstämda låtar som finns i bandets repertoar hade inte skadat som omväxling.
Halm
Bäst: Banjo är alltid bäst.
Sämst: Något jämtjockt.
Betyg: 3