Skymningsljuset har letat sig in bland kyrkans valv när musikerna stämmer sina instrument. In kommer bygdens son Petter Sundkvist som är kvällens dirigent åtföljd av kvällen solist Alva Holm.
Kvällen inleds med Peters Vasks stycke Loney Angel. Orkesterns ljusa stråkar kontraheras med ett dovt melankoliskt tema som Alva Holms violin möter i en djup basklang.
Instrumentet i hennes händer skapar rymd och pregnans. Kittlande toner skapas som i fantasin för mig till gränstrakter tonalt. Violinstämman höjer sig över nejden som en svala som strävar uppåt, den cirklar nära solens strålar, nätt nätt med en skörhet som får knoppar att brista. Gripande.
Stämman är säker och genomlidit och berör. Ännu ljusare glider tonen är det ens möjligt? Påminner lite om Arvo Pärt. Solisten Alva är påfallande nätt men hennes framförande är pregnant och inlevelsefullt.
Tangerar den yttersta gränsen som också är ljuv att höra. The Larc ascending av Ralph Vaughan Williams känns också nära. Violistämman är supertunn och fångas i ett glissando innan sluttonen.
Det blir alldeles tyst i kyrkan innan applåderna kommer. En fin inledning på konserten av Norrbottens Kammarorkester med förra årets solistvinnare Alva Holm.
Innan symfonierna av Haydn och Beethoven som följer på programmet passar dirigenten Petter Sundkvist, som för övrigt är bygdens son från Boliden att berätta om musiken vi ska höra.
Haydns 104e symfoni skapades av en 63 årig mogen musiker. En höjdpunk i hans liv blir denna skapelse som också Beethoven tog stort intryck av.
Peter påminde oss om att dåtidens musik från medeltiden fram till Haydn var polyfon och att stämmorna har sina egna liv. Fortsätter att berätta om hur symfonierna var uppbyggda i yttersatsernas briljanta sonatform. Teman som presenteras upprepas och förfinas genom symfonins gång.
Tonsättaren tillåts briljera och visa upp sin virtuositet.
Haydns Symfoni nr 104 ” London” inleds kraftfullt och festligt. Den nu förstärkta kammarorkestern fyller kyrkans rum och efterklangen stör inte nämnvärt. Detta är klassisk musik, känns tryggt och teman presenteras upprepas och varieras .
Fagotter valthorn och flöjter samsas om och förstärker stråksektionen som mynnar i ett crescendo. Nästa sats inleds av oboen. Det känns hemtamt att dela Joseph Haydns värld och en svunnen tid.
Peter dirigerar och med sina händer och energi vägleds orkestern som presterar på topp. I menuett satsen anas närheten till folkmusiken.
Efter pausen följde Beethovens 1 a symfoni som i mycket är grundad i Haydns metodik men redan här med Beethovens egen karakteristik anande teman som kommer att återkomma i senare verk.
I sista satsens adagio provar stråksektionen ett tema som elegant blommar ut i hela orkestern med bleckblås pukor och allt. Det känns lika kraftfullt som en älv som forsar fram för att senare strömma lugnt. Kontraster.
I avslutningen med Pablo de Sarates Carmenfantasi excellerar Alva Holm återigen på violin. De så kända melodierna som George Bizet inspirerades av återfinns här.
Det ärt så halsbrytande ekvilibristiskt i violinstämman en verklig utmaningar att virtuoser som Alva hanterar med bravur.
Stående ovationer blir det och Alva och Petter klappas in flera gånger.
Konserten avslutas med ett extranummer. Alva Holm spelar D-moll partita en Sarabande av Bach för soloviolin. Tänk att en violinstämma kan fylla en så stor kyrka som landskyrkan.