Ulf Wadenbrandt tillgängliggör symfoniorkesterns musik genom att ändra repertoar, dirigera lite som han vill och vara allmänt halvgalet folklig.
Om den klassiska symfoniorkesterns repertoar ibland, för den oinvigde, blir anklagad för att vara svårtillgänglig, präktig och tråkig så bjuder denna kväll på det motsatta.
Wadenbrandt tillgängliggör symfoniorkesterns musik genom att ändra repertoar, dirigera lite som han vill och vara allmänt halvgalet folklig. En stjärna i kanten till människor som vågar bryta mot normer. Wadenbrandt är en av dem. Han får utan tvekan med sig publiken.
Dirigenten Ulf Wadenbrandt tar traditionsenligt konsertmästaren, Roger Konradsson, i hand före konserten startar.
Skellefteås symfoniorkester håller hög klass. Visst brummar det till i brasset ibland och den för dagen inhyrda kören kanske är lite mer fokuserad på sitt notställ än att dras med i dirigenten Ulf Wadenbrandt intensiva rörelser och vilja att skapa kontakt med publiken. Det ska dock tilläggas att paret Simon och Anna Åkesson sköter det musikaliska briljant.
Men, det finns annat, som berör på riktigt. Här sitter en symfoniorkester som, sedan 1927, värnat om Skellefteås klassiska musik. Det har ett värde som går långt över exakta rytmiseringar och till perfektion spända stråkar. För här är allt är levande.
Konserten inleds med Queen-hitsen "Dont stop me now" och sedan pulserar det i hela salongen.
Musiken skiftar, från återhållsamhet till full styrka och allt däremellan. Kompbandet ”Mästerskapet” är motorn som tillåts stå tillbaka för de flödande arrangemangen.
Konserten inleds med Queen-hitsen "Dont stop me now" och sedan pulserar det i hela salongen. Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Heja Skellefteåpubliken! Ni är guld och medansvariga till att skapa dessa moments. Det dansas och sjungs med. Och såklart tänds mobilernas ficklampor upp, varje gång det finns en chans.
Fullsatt i salongen på Sara kulturhus när Skellefteå symfoniorkester arrangerade en kväll utanför den vanliga reportoaren.
Mitt i all spelglädje från Skellefteås symfoniorkester finns det musikaliska tillfällen som förtjänar att omnämnas extra.
Fullt ös på Sara kulturhus när Skellefteå symfoniorkester arrangerade en kväll. Solist Magnus Bäcklund och dirigent Ulf Wadenbrandt.
Magnus Ugglas låt ”Astrologen”. Violinerna sveper sig igenom musiken tillsammans med blåsets staccato rytmer. Cellisternas stråkar blir mänskliga röster. Det känns som om de spelar för livet. Orkestern sväller.
Sedan kommer Mattias Ekelunds arrangemang av Peter Lundblads välkända låt ”Ta mig till havet”. Försiktiga stråkar blandas med Helena Sandströms trygga horn. Det är subtilt och med musikaliska närvaro.
Violinisten, Matti Lindahl, ger oss en vacker introduktion, av böljande toner, som leder oss in till symfoniorkesterns alla sektioner och publiken översköljs med en våg av energi. Det går inte att värja sig. Så vackert.
På sång tar Magnus Bäcklund, oss stilrent igenom en genomtänkt repertoar. Han wailar inte bort tonerna. Han har en finess med ett ”less is more”, som passar utmärkt till en symfoniorkester. Där kollektivet gör upplevelsen.
Sångaren Magnus Bäcklund har en finess och ett ”less is more”, som passar utmärkt till Skellefteå symfoniorkester. Där kollektivet gör upplevelsen.
När Bäcklund gör ”Dans Bort i Vägen” slinter han dock, i min smak, fel i sin riktning. Gustav Frölings text är ingen buskis. Där kan Bäcklund lära. För trots det studsiga kompet, bör texten tas på allvar. Det är det som är hela grejen.
Men, sen tar Bäcklund oss, med känslighet, till en av världens mest spelade låtar; ”A Whiter Shade of Pale”. Där ska Mattias Kågström, som till vardags är teatermusiker, ha beröm för sitt hammondorgelspel och scennärvaro.
Han låter de välkända tonerna till ”White Share Of Pale” ta oss till Beppe Wolgers godnattstund. Mys.
En missuppfattning är att ”A Whiter Shade of Pale” skulle vara en bearbetning av Johann Sebastian Bach, ”Air”. Jo, det finns likheter i de fem första ackorden, med de fallande bastoner, som är samma som i "Air". Vilket vi kan finna i flera andra popartisters låtar. Bob Dylans ”I Want You” eller The Beatles ”For No one” är två exempel. Men, det skulle kunna kallas för ett förtäckt plagiat.
Hur som helst, Kågströms hammondorgelspel skapar magi och en stund hör jag nästan Sigrid ropa ”färdig”. Ni som förstår, ni förstår. Den yngre generationen får googla.
Recensenten tycker att Skellefteå publiken är guld och medansvariga till att skapa moments. Mobilernas ficklampor tänds upp varje gång det finns en chans.
Ni som inte var där missade något alldeles extra. Ni kunde fått höra Skellefteås medelålders kvinnor och män gemensamt sjunga och överrösta en hel symfoniorkester till Queens ”We Are the Champions”. Eller sett en dirigent skaka rumpa. Det är tur att det finns ett staket runt dirigentens podium.
Skellefteå symfoniorkester, ni behövs. Ni är en viktig pusselbit för kommunens attraktivitet.
Ni gav en kväll, där ett sinne i taget har fyllts, av mer än vad vi kan förväntas få. Ni borde få ett pris för att ni ger Skellefteå en alldeles egen symfoniorkester. Rätta ordet att använda är – världsklass - gällande hjärta och spelglädje.