Det är välrepeterat, snyggt arrangerat och med stor närvaro. En kväll för publik som uppskattar det finstilta.
Hennes texter är som talade meningar om något så universalt som att vara kärleksolycklig en stund. Hon har en låt för alla möjliga kärlekstrassel. Att lämna, bli lämnad, vilja gå men stanna, få någon att stanna, som vill gå och så vidare.
Det är innerligt, skitjobbigt och lite enformigt. Men det räddas upp av Melissa Horns äkthet och att de som letat sig till Sara kulturhus vill ha just det som Melissa Horn erbjuder. Texter och allvar, tillsammans med en stor röst och skickliga musiker.
Stråkar pulserar och förflyttar stillastående tonerna till melodiösa slingor som sveper över de brustna hjärtanas oro. Basgångar förvandlas till hjärtslag och slagverken blir pulsen som får kärleken att ta nästa steg. Ackompanjerad av klaviaturen, som flätar ihop orden.
Det är välrepeterat, snyggt arrangerat och med stor närvaro. En kväll för publiken som uppskattar det finstilta.
”Falla fritt”, "Jag saknar dig mindre och mindre”, ”Lät du henne komma närmre” och ”Vår sista vals” framförs alla med genomarbetade arrangemang för live-scenen.
När Melissa Horn framför ”Om du fanns”, som i sitt orginal är en duett med Hampus Nessvold, blandas hennes röst med den nedstämda fiolens toner som blir suckande andetag.
Ett moment är när slagverkaren Magnus Olsson, i introt till ”Hanna”, visar hur det kan skapas magi med en liten minimarimba och en ensam baskagge.
Det är skickligt.
Violinisten Anders Nygård ska omnämnas för sin finstämnda behandling av fiolens toner som är viktiga för att skapa dynamik under den annars lågmälda konserten.
När den ena olyckliga visan avlöst den andra vill publiken ändå ha en till. Svårmodet har ingen gräns. Det är på sitt sätt befriande. Att få sitta och vara olycklig en stund. Att få dela kärlekens svärta.
Och Melissa öser beröm över Skelleftepubliken. Hon vill att de ska veta vad hon och bandet kommer att säga om publiken, i logen efter spelningen.
– ”Fan, i Skellefteå var de med från första stund”.
Hon får spontanapplåder. En mansröst ropar högt över publiken;
– ”Vi älskar dig!” Folk skrattar och det är mysigt.
”Svårmodet har ingen gräns. Det är på sitt sätt befriande. Att få sitta och vara olycklig en stund. Att få dela kärlekens svärta”, skriver Norrans recensent Ingela Lekfalk.
Melissa Horn gör sin grej. Det här är tjejen som fick skivkontrakt innan hon gått ut gymnasiet och som sedan dess givit ut sex album. Hon har sitt eget uttryck, sin publik, låtar och röst. Och bakgrund.
När jag var i sexårsåldern slog hennes mamma – Maritza Horn – igenom med ”Lasarettsvisan”. En hemsk visa om en liten bröstsjuk flicka som var blek och tärd med lockigt hår. Albumet hette ”Jämmer och elände” och bestod av svenska visor och skillingtryck.
Så visst har Melissa Horn vemodet i blodet. Hon värjer inte för det svåra utan framför ett modernt jämmer med enkel självklarhet.
Jag skulle ändå önska att hon vågade sträcka på sig, lite till. Och låta sin karakteristiska röst ta några otagna toner. Låta det svåra gå i dur. Eller det lätta i moll.
Men, även om den ena låten ibland är svår att skilja från den andra så är det svårmod när det är som bäst.
Fakta
Melissa Horn, konsert Sara kulturhus i Skellefteå
Betyg: 3,5
Bäst: Låten ”Hanna”, alla fina lyhörda arrangemang och det sköna mellansnacket.
Sämst: Att låtarna tillsammans tenderar att bli en enda lång och olycklig sång.
Debutalbumet ”Långa nätter” (2008) och Melissa Horns efterföljande fem album har alla sålt guld respektive platina. År 2019 kom hennes senaste album ”Konstgjord andning”.