Det är ett intensivt framträdande som Cornelia Jakobs bjuder Skelleftepubliken på: ”Trodde jag skulle spela på en klubbscen. Men här sitter ni i rader framför mig”, ropar hon ut till salongen som bokstavligen tittar ner på henne.
Sedan öser hon på utan att be om ursäkt för sig själv, långt ifrån mellolåtar eller präktiga koreograferade rörelser. Hennes scenspråk är golvande. Nu gör hon sin egen grej, enligt henne själv inspirerat av hårdrocksbandet The Poodles, där hennes pappa Jakob Samuelsson är sångare.
Men majoriteten av publiken på Sara kulturhus hade med största sannolikhet väntat sig något annat. Trots att hon inte släppt någon platta eller egentligen visat i helhet vart hon vill musikaliskt.
Hennes röst är sprucken och nästan på gränsen till trasig. Det är just det där söndriga som gör hela hennes väsen speciellt. Men kanske inte i det här formatet. Cornelia förtjänar en annan inramning och presentation. Sara kulturhus har slarvat bort något som kunde blivit en av deras bästa bokningar. Fel scen och bristfälligt presenterat.
Det här är skitit, svart och långt ifrån nynnbara låtar: ”Tänk att ni är på en klubb i Berlin”, ropar hon andfått mellan låtarna. Hela hennes koncept är långt ifrån gjort för en publik sittandes i prydliga rader med scenen placerad nedanför sig.
Hon ska ju vara på en upphöjd scen, folk ska ha dryck i handen, en vän under armen och hela grejen ska såklart inledas av ett lokalt förband. Här hade Sara kulturhus en toppenchans att lyfta fram, till exempel Kjells Bänk och Röda Naglar. Särskilt eftersom hela framträdandet är slut 30 minuter före utlovad tid. Eller så har Sara kulturhus inte den typen av scen som den här kategorin av framträdande kräver, och då kanske en artist som Cornelia inte ska bokats alls till just Sara kulturhus.
Cornelia har belönats med dubbla Rockbjörnar, Musikförläggarnas pris och korats till Årets nykomling på Grammisgalan trots att hon ännu inte gett ut något album. Att hon är en live-artist som vill massor visar hon tydligt under sitt framträdande.
På rad 1 och rad 6 sitter hängivna fans som ger henne energi. Fint att se.
Smart nog väljer Cornelia att inte köra sin mello-hit som sista låt. Det gör att de som är vilsna bland de hyfsat okända låtarna för en stund kan humma med.
Ärligast känns det under låten ”Fine” som handlar om den mentala ohälsa och utmattningsdepression hon drabbades av i höstas. I outrot blir det rys.
Respekt till Cornelia som gör sin egen grej. Hon öser på helhjärtat, vilket belönas med en kickback från publiken. När hon som extranummer kör sin senaste singel, en cover på The Arks gamla klassiker "It Takes a Fool to Remain Sane", ställer sig Skellefteborna spontant upp. Dansar på scengolvet och ger henne det erkännande hon förtjänat. Trots förutsättningarna.
”Skellefteå jag älskar er”, säger hon med kraft i mikrofonen och skickar iväg slängkyssar. Ser fram emot att få lyssna på Cornelias kommande album. Och, jag vill se henne igen – på Trästock – med förband.