William Spetz och Sven Björklund bjuder på en dialog som är något av en humoristisk slakt av hjälpen som erbjuds för människan i behov av hjälp för bristande livslust och ångest.
– Ni har väl tagit en nummerlapp? Ropar Lennart ut till publiken och vi förstår att det är vi som är patienterna. En fullsatt salong på Sara kulturhus.
Det är en uppenbar och tydlig hint om att patienter finns det i överflöd. Så tittar han i sitt block och ropar;
– Markus.
I publiken sitter William Spetz. Det är han som är Markus. Sen börjar en extra-allt-föreställning bräddad med ångest, humor och skratt som fastnar lite överallt.
Markus vill ha hjälp med att ta sig ur sin depression och har i elva år försökt att få tid hos en psykolog. I halva sitt liv har han sökt hjälp. Det han erbjudits är piller. Han längtar desperat efter att få träffa en psykolog.
Nu sitter han här med en läkare, som även han är i starkt behov av stöd. Deras dialog är något av en humoristisk slakt av hjälpen som erbjuds för människan i behov av hjälp för bristande livslust och ångest.
Markus vill sluta med sina tabletter för att känna livet. Allmänläkaren Lennart menar att livets känslomässiga resa kan vara bra att tona ner med lite sertralin.
Markus inbokade tid är tjugo minuter. Ju längre tiden går, av hans tilldelade minuter, desto mer desperat blir han. Situationen blir inte bättre av att han inser att Lennart inte är psykolog utan en allmänläkare som tagit en extra, som Markus själv uttrycker det, alzheimerkurs.
William Spetz gör rollen som den hjälpsökande Markus med precision. Det går nästan att ta på hans förtvivlan. Hans rop och skrik av ångest känns obehagligt äkta. Kanske för att han skrivit manuset själv.
Sven Björklund är ändå stjärnan i kväll. Hans rollprestation, som oförutsägbar läkare, är hysterisk och sorgset rolig.
Tillsammans dansar de på scenen. Det är ömsom en eldig Paso doble till en slow fox som kräver god balans och perfekt teknik. Tony Irving skulle få tennisarm av att konstant få lyfta sin tio-poängs-spade. För ikväll svänger det.
Lennart vill ha fredags feeling, beställer pizza och sprättar korken på en flaska bubbel och tycker att hans patient Markus ska ta sig ett glas för att bli människa igen. När bubblet är slut blir det dyrvin i form av en fruktig barolo.
– Man dricker inte ett vin för att man är sugen på frukt. Då tar man sig ett äpple. Man dricker ett fjortonprocentigt vin för den sköna värme det ger, säger Markus och sippar vinet ur den vita plastmuggen.
Vi skrattar. Men, sedan är det plötsligt inte kul längre. Det där vi skrattar åt tar slut.
"Hjälp mig inte" – en extra-allt-föreställning bräddad med ångest, humor och skratt som fastnar lite överallt.
Läkarbesöket förvandlas till ett fredagsmysångest med pizza och dyrvin.
Folk börjar prassla efter näsdukar, någon annan måste stänga av och kolla på sin telefon, den tredje sitter bara förfrusen i sin stol för att insupa det som sker på scenen.
Manuset är välskrivet och innehåller flera oväntade vändningar. Att sedan Spetz och Björklund båda har förmågan att leva texten, i stället för att göra teater av den, är så befriande. Tack för det.
Just i kväll hade Skelleftepubliken turen att få uppleva ett teknikstrul. William Spetz mikrofon behöver bytas ut och Lennart Björklund lämnas ensam kvar på scenen. Mitt i allt det sköra. Han sitter där med en halväten pizza och sin lilla plastmugg med exklusiva droppar.
Här och nu blir det naket på riktigt. Fast det inte var meningen. Efter en stund fortsätter de föreställningen.
"Hjälp mig inte" är 90 minuters underhållning som med sin svärta smackar oss rakt i ansiktet.