När publiken vandrar in i sal 1 spelas Snoop Dogg och huvudpersonen för kvällen går lätt och ledigt runt och pratar med de som ska sätta sig.
Efter öppningsnummret informeras publiken om att vi inte är här för att se en show. Vi är här för att gå Benkes ”Master class”. Vi är inte ens publik. Vi är dansare.
Resten av kvällen leder Benke oss genom resan för en dansare. Från audition till premiär, från megalomani och att skylla på publiken till djupt tvivel och kontrollbehov.
Med showen som verktyg plockar han isär konstformen, själva dansaren och hela industrin. Med humor och en livslång erfarenhet lär han oss om nepotism, dansstilar och hur man ljussätter en show.
Det är en interaktiv show, och publiken klappar och hummar lydigt när den ska. Men är lite för snäll och vill inte råka störa showen. Benke gör ett gott försök att liva upp dem och snart har han nästan lika bra kontroll över publiken som han har över sin kropp.
Med klockren tajming växlar ljuset från att ljussätta publiken till att blinka dramatiskt eller förvandlas till ett ensamt strålkastarljus som intimt låter oss lyssna på Benkes inre röster.
Föreställningen marknadsförs som ”dans-stand up” och jag får samma hurven som när Shirley Clamp kallade sin show för ”sing up”. Det som kan likna stand up är väl magin i att få ett inövat material att kännas spontant. Humorn är bäst när Benke interagerar med publiken. Hans personlighet är kvick och närvarande i rummet. Jag har svårare för de förberedda humorelementen.
Visst blir det ett mer intellektuellt sätt att ha ”sex med en stol” om man samtidigt nämner matematiska formler. Visst lyfts humorn till att bli lite vetenskaplig om man nämner bristolformen. Men i slutändan är det trots allt bara ”bajshumor” som till och med skulle få Joe Rogan att rynka på näsan.
Det Benke gör bäst är att göra dans som konstform tillgänglig. Han gör ett modernt dansnummer av kända citat ur historien som hjälper mig att hitta känslan i rörelserna istället för att försöka förstå dem.
När Fredrik Benke Rydman avslutar kvällen med ett nummer som vi i publiken koreograferat åt honom ställer sig den halvfyllda salen i en dansande ovation.