"För vår surgubbe Ove har ett gott hjärta. Och Rheborg får publiken att högljutt skrattgråta".
Ove är en man som är emot all utveckling. Det vet vi redan när Johan Rheborg kommer in på scenen och blänger på oss. Med en lätt kutande rygg, stickad pullover och säckiga jeans är han här för att förkroppsliga Ove.
Snabbt får vi veta att ingen förstår kvalitet längre, ingen kan bygga hus, brygga ordentligt kaffe, backa med släp eller läsa instruktioner. Publiken skrattar igenkännande.
Det var inte meningen att livet skulle bli så här, säger Rheborg. Eller förresten, han är Ove med en sådan stor trovärdighet att det finns ingen Rheborg på scenen längre.
Här finns en sur Ove som har jobbat, sparat, betalat skatt, åkt på semester, varit principfast, aldrig varit sjuk, jobbat ännu mer, avancerat på jobbet och köpt en nyare Saab. En man på 59 år, som enligt sina ramar, gjort alla rätt.
Ändå har livet gått hårt åt honom. Han är änkling, barnlös, avvecklad från arbetet och ensam med sin frustration. Han har en bottenlös besvikelse på livet.
Samtidigt som han beskriver världen ur sitt perspektiv, borrar han med noggrannhet ett hål i taket, för att fästa en krok. Han ska hänga sig.
"Svärtan tar tag. Men skrattet bubblar ändå. Det är så sorgligt att det blir humoristiskt. När Ove samtidigt som han förbereder sig för en självvald död, fräser till oss att folk som kör Audi inte är riktigt kloka".
Svärtan tar tag. Men skrattet bubblar ändå. Det är så sorgligt att det blir humoristiskt. Samtidigt som han förbereder sig för en självvald död, fräser han till oss att folk som kör Audi inte är riktigt kloka. Och om de dessutom inte kan läsa förbjudetskyltar då är det helt åt skogen.
Just som kroken är uppsatt ser Ove en bil utanför fönstret. Det är förbjudet att köra bil i villakvarteret.
Han blir så upprörd att han måste gå ut för att stoppa den bil, med släp, som han ser komma fram mellan husen och konstaterar därför att han får hänga sig en annan dag. Den här dagen är ändå redan förstörd.
Det är den höggravida Parvaneh, som med sin familj, har köpt huset mittemot Ove. Mitt i flyttkaoset backar de in i Oves brevlåda. Inte bra.
Manusförfattaren Marie Persson Hedenius har med stor skicklighet tagit fram essensen ur Backmans bok. Med Emma Buchts regi och Johan Rheborgs insats i huvudrollen både behålls och förhöjs den tragikomiska tonen.
Rheborg lyckas genom sin surgubbiga trubbiga värme skickligt balansera texten. Han får, det vi skulle kunna kalla för rasism, bögfobi och allmänt fossila åsikter till handla om okunskap istället för fientlighet, som är något annat. Det är en vågskål att hantera. Vilket Rheborg tillsammans med manuset gör med briljans.
De flesta människor kan identifiera sig med att vilja ha det som det alltid har varit. Men, alla har inte en Sonja att fråga. Varje gång Ove står rådvill inför nya och obekväma saker så frågar han sig själv om vad han tror att hans bortgångna fru Sonja skulle velat att han gjorde.
Sonjas röst är stark. Så han tar sig ur sin comfortzone och öppnar sitt hem för den homosexuella pojken som blivit utslängd, äter ris med saffran och övningskör med den gravida persiska frun. Och utan att han själv förstått det har han berikats med vänner.
För vår surgubbe Ove har ett gott hjärta.
"Snabbt får vi veta att ingen förstår kvalitet längre, ingen kan bygga hus, brygga ordentligt kaffe, backa med släp eller läsa instruktioner. Publiken skrattar igenkännande", skriver Norrans recensent Ingela Lekfalk.
Rheborg får publiken att högljutt skrattgråta. Allt sker i en sparsmakad scenografi bestående av träplank och ett par träbänkar.
Igenkänningsfaktorn över att tappa sin älskade och med det också livets vardagliga rutiner, är jobbig. Ove lever i ett hem där alla Sonjas saker är kvar. Även det lilla hårspännet på fönsterbrädan.
När han sedan pratar med Sonjas ande och konstaterar att han är färdig med det här. Förstår vi honom.
Oves återkommande försök med att avsluta jordelivet avbryts hela tiden. Det där livet som pågår har en starkare vilja.
Det uppstår en varm faderlig kärlek mellan den persiska kvinnan Parvaneh och Ove. När Parvaneh, en morgon vaknar av att hon känner en frusen hand på sin panna. Blir hon rädd och springer mot fönstret för att se, den vanligtvis perfekt skottade uppfarten till Oves hus, oskottad.
Vi förstår vad som hänt. Och det brister. Högljudda snytningar ljuder igenom salongen. Även för mig. Det var länge sedan jag grät under en teaterföreställning. Men jag gör det nu.
Den sceniska versionen av ”En man som heter Ove” är en eftertänksam berättelse om något så universalt som att älska och vilja bli älskad tillbaka. Rheborg personifierar sorg och gör svärtan till en feelgood berättelse.
Det blir stående ovationer från publiken. Jag sitter kvar och samlar mig innan jag går hem till min egen surgubbe. Med insikten att det är just sådana vi ska vara extra rädda om.