Det är förväntan i luften närmast kravallstaketet, men det är inte trångt på något obehagligt sätt och ingen märkbar fylla. Tonårstjejerna som har klätt upp sig för kvällen bättrar på läppglansen en sista gång och kontrollerar att kjolen sitter rätt. Några av de yngre har sina föräldrar med sig. Längre bak står de något äldre fansen. Men snart suddas åldrarna ut. När artisterna gör entré fylls Nordanå av ett öronbedövande tjut från gräsplanen. Tre timmars oförglömlig konsert kan starta. Även annan en och annan norrbottning har bestämt sig för att korsa länsgränsen och komma hit. Det var rätt beslut.
Här har man inte sparat på krutet. Det är närmare 15 musiker på scenen. Det är ljuseffekter, konfetti, såpbubblor, det är förinspelade filmer som projiceras bakom artisterna. Ingenting är lämnat åt slumpen. Ljudet är i det närmaste perfekt, nästan hela konserten igenom.
SMHI har spått uppehållsväder. Det blir det inte. Duggregnet börjar falla medan Miriam Bryant – och alla vi andra – sjunger fraserna "Du ringer när det regnar, du ringer bara mig när du är full" nästan som att det är planerat.
Miriam Bryant är nog den regerande mästaren på mellansnack av de båda. Hon är experten på att berätta om hur det är att vara ung och utsatt och i känslornas våld, så att det träffar rakt i hjärtat. Veronica Maggio är mer den som sätter ord på det i sina låtar, ja, det gör de båda två så klart.
Jag skulle tro att det är just den förmågan, att våga blotta sin sårbarhet, och iscensätta det i texterna som är en del av orsaken till deras enorma framgångar. Melodierna, rösterna och utstrålningen är väl de andra bitarna.
Och det är inte bara olycklig kärlek det handlar om. När Miriam Bryant sjunger en låt till sin syster som dog i våras och ber alla tända sina mobiltelefonlampor är det så starkt att tårarna kommer.
Man hade kunnat tänka sig flera sätt att göra en gemensam konsert på. Att artisterna kör var sitt block och så förenas de i bästa fall i slutnumret. Sådant har man ju upplevt. Men detta är inte fallet ikväll. Trots att de var och en för sig enkelt skulle fylla den här gräsplanen med folk så väljer de att göra konserten ihop och de lyfter varandra.
I samspelet utstrålar de vänskap och ömsesidig respekt och beundran. De framför flera låtar individuellt men ofta sjunger de också med i varandras låtar eller gör tolkningar av varandras låtar och dansar i varandras nummer. Det är bara så himla fint.
Oavsett ålder är vi många som kan texterna utantill och stämmer in i kvällens osannolika arsenal av superhits som de här artisterna har skapat genom sina karriärer, ja, så många att det inte går att räkna upp dem.
När Veronica Maggio har avslutat "Jag kommer" konstaterar Miriam Bryant med glimten i ögat att det är en tuff situation att vara tjejen som ska ta vid efteråt. "Men den här kan ni också", säger hon i nästa ögonblick och kör igång en magisk version av "Ett sista glas".
Det som kan ligga dem i fatet är att de låtar som inte är fullt så kända får svårt att mäta sig med de där megahitsen, vilket gör att intensiteten emellan åt går ner ganska ordentligt.
Men sedan kommer den tillbaka igen med kraft.
Tjejerna där framme på scenen är inte bara Sveriges popdrottningar. De är gudomliga.