Andreas Weise har en galet bra röst. Han behöver bara fila på helheten i sitt framträdande så är världen hans, skriver Norrans recensent Ingela Lekfalk.
Andreas Weise kan titulera sig som ”Stjärnornas stjärna” då han förtjänstfullt vann denna titel i underhållningsprogrammet med samma namn. Nu turnerar han med låtar från sin senaste platta ”The Circle” som är ett samarbete mellan Andreas Weise och låtskrivaren Jörgen Elofsson.
Publiken möts av ett scenljus inspirerat av den legendariske jazzklubben Blue Note i New York. Skir dimma sprider sig över scengolvet och blandar upp de förföriska röda spottarna med saxofonistens sköna blå toner.
Rullatorerna och en och annan rullstol trängs utanför scendörren på Sara kulturhus. I kväll regerar åldersgruppen a lá Dean Martin-fans som ställer krav på musikalisk finess. De har kommit rätt.
Andreas låtar från ”The Circle” kanske inte riktigt har hunnit landa hos denna målgrupp. Men det är enkla melodier med lätta refränger. ”Autumn Leaves” är skirligt vacker. Skulle så gärna vilja få en svensk version av den.
När den mer jazziga nyskrivna låten ”Blow” kommer händer det något. Andreas bröströstfalsett visar upp ett respektingivande register. Att han dessutom på livescenen visslar med tonsäker stringens är imponerande.
Han får publiken, inte att bröla med, utan att sjunga mjukt i stämmor. Hatten av för både publik och Andreas som själv verkar tagen av stunden när han säger: ”Ni sjöng väldigt bra”.
Flyger högre gör det när Andreas tolkar Monica Zetterlunds låt ”Gröna små äpplen”. En version som slår rapparen Stor och sångerskan Seinabo Sey magiska uppförande i ”Så mycket bättre” 2018. Det känns avklätt och ärligt när Andreas sjunger den svenska klassikern. Sedan förtjänar även Andreas Gidlund en extra rad för sitt stilfulla tvärflöjtssolo. Riktigt snyggt.
Varje gång Andreas backas upp av musikerna i de mer lekfulla synkopernas land så glimrar det till. Jazzmusikern Andreas Gidlund är en suverän saxofonist och improvisatör. Samma gäller Clas Lassbo på bas och Fredrik Myhr som aldrig bangar för att utforska rytmer. Anna Landström, som turnerat med Andreas Weise i många år, är även hon bäst när blicken släpper paddan med noter och låter musiken leva fritt i fingrarna.
Plattans titelmelodi ”The Circle” är mäktig och får sångare som Michael Bublé att blekna. Versionen av Jerry Jeff Walkers ”Mr Bojangles” likaså.
Söndagskvällen fortsätter, det svänger, publiken applåderar uppskattande. Andreas är troligtvis en av Sveriges bästa sångare. Han behöver bara fila på sitt ordrika mellansnack, ta sig en titt på publikens ålderssegment, slänga notstället och sluta vila i att han är begåvad.
Andreas Weise
Det finns inget tvivel att Andreas Weise på något sätt skulle ha latat sig igenom sitt artisteri. Han har slitit. Som de flesta får göra. Men som Anders Hansen säger i Framgångspodden: "Hårt jobb vinner alltid över talang, när talang inte jobbar hårt".
Att lägga turnépremiären i Skellefteå är smart för här är publiken vänliga och musikaliska. De sjunger villigt med i akrobatiska sångövningar och gör med sina värmande applåder söndagskvällen till något riktigt fint.
Nackdelen med att lägga sin turnépremiär i Sara kulturhus är att nivån på de artister som uppträder i detta hus är väldigt hög.
Andreas Weise har rösten, om detta råder inget tvivel. Men just denna konsert hade vunnit på några dagar till i replokalen. För att sätta detaljer är viktig. Under konserten presenterar han Monica Zetterlund med orden: ”Det finns många artister men bara några få stjärnor”. Sant. Andreas röst har stjärnstatus.
Men en stjärna begränsas inte av ett notställ. En stjärna har lärt sig allt utantill före premiären. En stjärna är tryggast i rummet. Här kommer jag på mig med att flera gånger bli orolig för hur nästa skämt ska poppa eller vart ytterligare ett långt mellansnack ska landa eller när ska han sluta prata och börja sjunga?
Jag är ett stor fan av mellansnack. De bygger upp och sätter oss i stämning. Men, Andreas pratar bitvis sönder det som kan vara osagt. Less is more. Han har rösten och musikerna för att förmedla det obeskrivbara.
Andreas Weise turnerar med låtar från sin senaste platta ”The Circle” som är ett samarbete mellan Andreas Weise och låtskrivaren Jörgen Elofsson.
Men när så Andreas Weise, i kvällens extranummer, med kristallklar kraft levererar de första tonerna av Elvis Costello-balladen "She" från filmen "Notting Hill" så står det klart, igen. Den här snart 40-årige mannen har en galet bra röst. Han behöver bara fila på helheten i sitt framträdande så är världen hans.