Först är det 1988 och midsommar och Tomas har bjudit en dryg handfull vänner till firande i sin familjs sommarstuga. Alla är runt 25, de flesta har bildat par och det är journalistik och filmvetenskap och osar Söder och här och där skaver det i relationerna, men alla är fortfarande unga och fräscha och det är tillräckligt lyckat för att bli tradition, men i "Midsommarnattsdrömmar" nöjer sig Bengt Ohlsson med att göra nästa nedslag 15 år senare, 2003.
Rätt räknat, nu är de kring 40 och somliga har fått barn och andra inte och karriärlyckan har växlat och varken ungdomlighet, framtidstro eller den parvisa lyckan är ograverad, men lugn: det blir värre. För i tredje akten är det 2018 och 55-åringar med många repor i lacken och äktenskap har spruckit och barn som 2003 orsakade oro har tagit avstånd från föräldrar som ”inte såg” dem.
Nej, "Midsommarnattsdrömmar" är inte någon solskenshistoria. Men Bengt Ohlsson skriver bra, med den slängiga ordrikedom han sedan just 1988 odlat i DN-krönikor, och iakttagelserna är träffsäkra och har inte Harry Junger drag av Ulf Lundell och sticker det inte fram en gnutta Bengt Ohlsson hos någon annan? Och du har iraniern Aarif som är tacksam för att ha fått komma till Sverige, men ändå betraktar det lite överlägset och ursäktar otrohet.
"Midsommarnattsdrömmar" är inte den första romanen i sitt slag och inte den bästa av Bengt Ohlssons drygt 20, men en begåvad iakttagare och hantverkare är han och tråkigt blir det aldrig.