Han har varit hyllad och tjänat så mycket pengar att Thomas Brander inte knusslar när han ska bygga hus i den finska skärgården. Vi talar tre våningar, hiss, bubbelpool och så mycket lyx att omgivningen häpnar. Men hur mycket lyckligare gör skärgårdspalatset Thomas Brander? I "Tritonus" berättar Kjell Westö en historia om mer dissonans än harmoni.
Tritonus är en musikalisk term, en beskrivning av det beryktade ”djävulsintervallet” med en klang som ofta används i skräckfilmer, men för Brander, klarinettist och – framförallt – dirigent, är Casa Tritonus ändå tänkt som en plats för återhämtning mellan utlandsengagemangen.
Emellertid får de konserter han leder inte längre lyriska recensioner och han går miste om ett chefsdirigentjobb i Stockholm. ”Metoo”, mumlar hans agent och Thomas Brander fattar ingenting; violinisten var ju med på noterna!
Och byggräkningarna hopar sig.
Jo, det är en stukad 58-åring som kommer till ett samhälle han halvt motvilligt blir en del av och där grannen har ett amatörrockband där det också gnisslar.
Fortsättningen på historien blir inte den man skulle kunna föreställa sig, för de människor och relationer Kjell Westö beskriver är komplicerade.
Thomas Brander råkar (?) vara årsbarn med Kjell Westö, men om dirigentens storhet vacklar står författaren fortfarande på topp. De av hans romaner jag inte tidigare läst har varit en stor del av min sommarlektyr, jag har frossat och njutit, men banne mig: "Tritonus" är nog det bästa Westö någonsin skrivit.