Som mest hade The Wannadies tre (!) trummisar på scenen. I en låt tog Gunnar Karlsson plats bakom ett trumset.
Egentligen borde man vara emot hela den här grejen. Ett band som en gång funnits, men aldrig riktigt slutat enligt egen utsago, återaktiveras efter vem vet hur många år sedan förra gången och ger sig ut på en turné och spelar för de som var unga då men blivit gamla nu. Det är rätt kul att alla dessa åldringar får komma ut och lufta huden för en kväll, men den höga medelåldern i Sara kulturhus gör ändå att jag är på min vakt. Hur ljummen kommer publiken att vara? Har The Wannadies stretchat tillräckligt mycket för att ringrosten ska släppa? Det är många tankar som studsar och ekar utan svar mellan träväggarna innan spelningen.
Sedan börjar The Wannadies spela och alla funderingar får på käften. Publiken? Det kokar stundvis. Ringrosten? Helt obefintlig. Det är precis som sångaren och gitarristen Pär Wiksten förklarar, bandet har aldrig lagt ned. Man har bara haft ett uppehåll. Som blev långt. Och jag kan inte annat än att hålla med om att det känns som att The Wannadies bara fortsatt där man senast slutade.
Lite fler lugna låtar på grund av åldern, sägs det från scenen. Det har vi inget emot, men det är ändå som bäst när det är lite tryck. ”Love In June”, ”Might Be Stars” och ”Hit” är magiska urladdningar och även jag som bara var i yngre tonåren på 1990-talet tänker att det kanske ändå var bättre förr?
Gästspelen var många under The Wannadies konsert på lördagskvällen – när ”My Home Town” spelades intog Pär Mikaelsson och Erik Forssell scenen tillsammans med bandet.
Ett litet hack i maskineriet visar sig dock när klassiska ”My Home Town” ska framföras. Det är som att det aldrig tar fart när det blir konstiga avbrott för att lura ut några gamla hockeyspelare på scenen eller att ballongregnet som skulle falla på en given signal inte kommer. Låten lyfter tyvärr inte efter det. Men det är en struntsak när helheten ändå glöder.
Pär Wiksten och The Wannadies var åter på hemmaplan – 20 år efter senaste turnén.
Nej, att The Wannadies år 2022 skulle kännas så relevanta och fyllda med energi är nästan lika oväntat som underbart självklart när man faktiskt ser det framför sig. Är det något man önskat är det nog mest att ljudnivån varit några nivåer närmare öronbedövande. Ja, jag vet att det finns regler och lagar och så vidare. Men visst hade det varit ännu trevligare om en låt som ”Yeah” pressat all luft ur lungorna? The Wannadies insats hade förtjänat det. Vi får hoppas att det blir så när vi redan till sommaren får se bandet på hemmaplan igen.