”Skellefteå visar också upp sig från sin bästa sida och ger allt och lite mer när det gäller att tillföra energi”. Det skriver Norrans recensent Emilie Sjölund.
Inför senaste skivsläppet ”Dom som skiner” bestämde Thåström sig för att ännu en gång gå en ny väg och utforska det elektroniska mer. Albumet bjuder även på några otippade samarbeten där Titiyo gästar på ljuvliga ”Papperstunna väggar” och First Aid Kit körar på några spår, bland annat ”Södra korset” som framförs live under lördagens konsert. Inför pågående turnén har Thåström också tagit en ny riktning genom att sparka sitt tidigare trogna kompband i förmån för förändring. Det beslutet verkar ha tillfört ny energi till huvudpersonen själv som visar sig från sin bästa sida när han intar och äger scen 1 i Sara kulturhus. Även bandet imponerar stort i den styrka de visar upp från början till slut och de bevisar sin plats bredvid en av Sveriges främsta.
Med risk för töntvarning, men Thåström bevisar att ålder är bara en siffra. Dansandes, springandes, studsandes och alltid med handen i rörelsen som blivit hans signum äger han scenen och kvällen. Flera gånger slår det en också hur hans röst fortfarande är otroligt stark och kan skifta mellan olika röstlägen utan att det blir för krävande för honom. Mellanprat är överskattat och ett kort ”Tack”, ”Varsågod” och ”Ganska bra” är det som förmedlas förutom när all belysning av någon märklig anledning tänds i lokalen och Thåström uppmärksammar detta.
Turnéns setlist utgör främst låtar från senaste decenniet varvat med några Imperiet-låtar. När setlisten lästes innan konserten var det lätt att tänka att det skulle bli en stillsammare kväll, men Thåström skulle inte vara Thåström utan överraskningar. Ingen ska kunna förutse något, helt enkelt. Betongtunga industriella versioner, exempelvis en helt otrolig version av ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” som ger ny identitet till en låt som på skiva är långt ifrån hans bästa. Tillsammans med trummisen får också ”Beväpna dig med vingar” ett starkt och helt magiskt framförande som åter väcker en nygammal kärlek till skivan med samma titel. Väl värd att nämna är också ”Som mästarna målat himlen”, en låt som totalt kastar omkull en när det framförs. De hårdare spåren varvas även med några få mer stillsamma och bomullslätta i form av bland annat publikfriaren ”Fanfanfan” och ”Kort biografi med litet testamente”. Thåström bäddar också in en vaggvisa, som han själv kallar det, i form av ”Stjärna som är din” som inte lämnar ett öga torrt.
Thåström imponerade stort under lördagens spelning i Sara kulturhus.
Vad Thåström betyder för Sveriges musikscen blir återigen tydligt under lördagens konsert. Punkikonen som slog igenom med Ebba Grön på 1970-talet, men kört solo sedan slutet av 1990-talet har hela tiden utforskat och hittat nya uttryckssätt i sitt musicerande. Samtidigt har han aldrig förlorat sin identitet och karakteristiska stil.
Totalt bjuder konserten på över 20 låtar (vill säga 22 men tappade räkningen någon gång under otroliga och stentunga Imperiet-låten av ”Du ska va president”), men ändå lämnar Thåström oss med längtan efter mer. 2 timmar och 20 minuter är alldeles för kort. Skellefteå visar också upp sig från sin bästa sida och ger allt och lite mer när det gäller att tillföra energi. Är en ny tid kommen där livemusiken börjar uppskattas mer i vår hemstad? Oavsett så hoppas jag det håller i sig.
Jag gråter aldrig på begravningar, men när jag ser Thåström live bölar jag som ett barn.
Över 20 låtar och en konsert som varade i 2 timmar och 20 minuter bjöd Thåström på.