Per Gessle – en musikant som skrivit över 1000 låtar bjöd Skellefteå på en avskalad och intim kväll.
"Han kan inte sjunga", säger en kvinna med hög röst i publikvimlet före konserten startar. Hennes sällskap håller med. Ändå sitter de där och väntar på att få lyssna på en konsert med Per Gessle. Och det där med att han inte direkt har en sångröst. Jo, jag håller med.
Men, har du runt 1000 låtar registrerade hos STIM – Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå – då borde det vara helt ok att som upphovsman få sjunga några av dem. Inför publik. I all enkelhet.
Gessle har till denna avskalade Unplugged-turné valt ut sina mångåriga medmusikanter från Roxette. Det känns. Hela bandet andas gemenskap och vi blir inbjudna att vara med.
På folksjälarnas pinnstolar omgivna av trasmattor och en ladugårdsvägg som kuliss ger Gessle oss en genomtänkt nostalgitripp. När introt till Gyllenetiders ”Kung av Sand” fyller Sara kulturhus börjar vår tidsresa.
"Hör du sången dom spelar på radion varje ord verkar handla om dig".
Det är musikaliskt, enkelt och samspelt. Stålsträngade gitarrer. Ofiltrerat klaviatur-ackompanjemang. Inget trumset. Ibland ger basisten, Magnus Börjeson, ett mjukt rytmiskt liv till en tamburin samtidigt som han spelar sina basgångar.
En publik på 500 personer är ovanligt för Gessle. Hans konserter med Roxette och Gyllenetider brukade ha en publik på runt 40 000. För det band som i kväll står framför oss är musiker som fått vara med om att sälja över 80 miljoner skivor. Runt om i hela världen.
Då är det inte konstigt att Gessle, som han själv uttrycker det, nu är på en ovanlig lågbudgetturné och tvingas byta sina plektrum själv.
Nu står han här på scenen på Sara kulturhus och vill i sitt mellansnack prata minnen och såpoperor med oss. Om maktkamperna på ”Falcon Crest”, intrigerna i ”Dallas” och härskarsläkterna i ”Dynastin”. Eftersom att publiken i salongen helt klart är plus femtio så är igenkänningsfaktorn enorm.
När sedan Christoffer Lundquist drar igång, med sin steel guitar, sjunger Skelleftepubliken med entusiasm och innerlighet ”Flickan i en Cole Porter-sång”. Året är 1982.
I mitt flickrum fanns det, vid den tidpunkten, en fasttejpad affisch med Gyllenetider. Och ur min svarta coola kassettbandspelare sjöng Gessle;
"Åker världen runt. Åker världen runt. Åååh jag älskar dej."
Per Gessle ger ett avskalat och ödmjukt intryck under kvällens konsert där han gav publiken både personliga berättelser och låtar som sträcker sig över ett decenium.
Visst hade jag redan då lite småproblem med hans röst. Men älskade melodierna. Texterna och den instrumentala sammansättningen. Inga synthar. Riktig musik för det krossade tonårshjärtat.
2022 sitter nu Gessle på en spartansk stug-pall som någon piffat upp med en kudde av konstgjord djurimitation från savannerna. Sångerskan Helena Josefsson har en superglittrande byxdräkt med utsvängda ben.
Det slår mig att det är just dessa kontraster med anspråkslösa pinnstolar och sprakande glitter som är en del av upplevelsen med den här Halmstakillen och hela kvällen.
De sjunger om tussilago och ger oss bilder av vad kärlek kan vara. Det är poplåtarna som ödmjukt skalats av för att bli svensk visa.
Helena Josefsson är ett sångväsen. Svagt blir starkt när hon låter Tussilagon i låten "Småstadsprat" flyga långt ovanför Sara kulturhus högsta punkt.
Vi söker oss vidare till 2017. ”Min plats” från albumet ”En vacker natt”, som spelades in i Nashville med delar av gänget som står på scenen i kväll, framförs i en mer finstämd version än på plattan. Det märks tydligt att Gessle är inspirerad av Roy Orbinson.
Och vapendragaren Christoffer Lundquists får, med hanteringen av sitt spelstål över strängarna, prästkragarna i låten att blomma. På riktigt.
Per Gessle har inte tagit sig rollen som konstens lidare. Han verkar må gott.
När han pratar om Gyllene Tider som tuffa killar så skrattar vi. Inte särskilt tuffa var de. De var i början på 80 talet helt klart The Good Guys. Trots sin, på den tiden, ovanliga uppsyn med kajal, läppglans och vinrödfärgade hår.
Epitetet tuff fick Noice, de hårda killarna från Stockholmsförorten Gustavsberg, äga. Gyllene Tider var mjukisarna från landsorten.
Per Gessle har tagit sig in i folkhemmen för länge sedan. Han är ju även något så hedervärt som ett svenskt frimärke.
Precis så helylle som ett frimärke kan vara, känns denna kväll. Det är liksom bara mysigt. Gessle sjunger om famlande ramlande ångande lokomotiv och förvandlingen av den stora ljusa sommaren. Och publiken vill inte att han ska sluta.
Bandet "Per Gessle Unplugged" består av Clarence Öfwerman på klaviatur, Christoffer Lundquist på gitarr, Magnus Börjeson på bas och tamburin och Helena Josefsson på sång.
Närvaron hos bandet när Per Gessle tillägnar ”Listen to your heart” till bandmedlemmarna Marie Fredriksson och Pelle Alsing går att ta på. Per Gessle förlorade på kort tid två spelkamrater och vänner som funnits med i hans innersta musikaliska cirkeln. Under nästan ett helt liv.
Balladen har väl aldrig haft större betydelse än när den sjungs för de som lämnat jordelivet och för den som står kvar med saknad. Starkt.
Kvällen fortsätter med ”Vilket håll du än går” och det blir fint med övergången; "Innan du ger dig av från mig. Så är det nåt du måste förstå. Innan du reser bort. Så långt från mig".
Gessle fortsätter att blanda gammalt solomaterial med både Roxette och Gyllene Tider. Och publiken vill fortfarande inte gå hem. Publiken med grånande höga hårfästen och läsglasögon vill, liksom jag, fortsätta att befinna sig i ett mjukt ull av då.
"Det hjärta som brinner” och ukulele-versionen av ”Tuffa tider” bjuder in till en känsla av sammanhållning. Vi minns. Vi växte upp med dessa låtar.
Så kommer stunden då Gessle och bandet bockar och går ut. Skelleftepubliken reser sig upp. De applåderar och applåderar. Stampar i golvet och busvisslar.
Så kommer de in igen. Och såklart. Trots en motvillig Gessle, men en desto mer övertygande bandkollega, Magnus Börjesson kommer; "Sommartider, hej, hej sommartider"!
Och herregud vad det sjungs. Underbart. Ren och skär glädje.
För att hämta ikapp pulsen, och kanske även oss själva, avslutar Gessle med låten som får majoriteten av de som är födda i slutet av 60-talet att magnetiskt ta sig tillbaka till skoldansen på högstadiet.
Den klassiska tryckaren ”När alla vännerna gått hem” väcker minnen till liv.
I samma sekund som jag tänker tanken så börjar ett par i salongen att dansa med varandra. Strax följer några efter. De dansar precis som det skulle dansas 1978. Den där tonårstryckaren som är två steg åt höger sedan två steg åt vänster. Lite lagom orytmiskt, men innerligt. Det går inte att låta bli att bli alldeles varm.
Per Gessle, ja han sjunger kanske inte så bra. Men han är kung på att skriva låtar. Och det är som ändå fint med en lite väsande tonårsröst som kommer ifrån en vänlig och inlevelsefull 60-plussare med färgat hår, snäva jeans och leopardskjorta.
Han får fem stjärnor av mig för att han gör sin grej. Sin helt egen grej. Dessutom extremt bra.