Tommy Körbergs ”Grand finale” är ingen avskedsturné, men full av musik och berättelser från artistens långa karriär.
Vi känner honom som sångaren, underhållaren och Melodifestivalen-vinnaren. Vi känner honom som tidigare medlem i banden Solar Plexus och Made in Sweden, vi känner honom som musikalstjärnan från ”Chess”, ”Rivierans guldgossar” och ”Les Misérables”. Men mest av allt känner vi honom som mannen och personan Tommy Körberg.
Under torsdagen och fredagen får Skelleftepubliken möta alla nyanser, när han intar Sara kulturhus för dubbla föreställningar av ”Grand finale”. På scenen syns en siluett, sekunderna innan stämman fyller rummet. ”Det var en gång en pojke med en röst”, deklarerar Tommy Körberg innan han kliver in i strålkastarljuset, och dyker rätt in i den musikaliska berättelsen om sitt liv. ”Somebody's taken Maria away”, ”Judy min vän” och ”Drömmen om Elin” avlöser varandra sömlöst, sedan tystnar tonerna och han berör sin långa karriär men också födelsen i Norsjö, där han hamnade på fosterhem i Bjursele men fick flytta hem till modern vid fem års ålder igen, då i Stockholm. Redan där gjorde musiken och sången entré, ett redskap som höll mig uppe när det snurrade på som värst, som han själv säger.
Det är lätt att tro att titeln ”Grand finale” anspelar på något slags avsked, en sista sammanfattande turné. Men så är inte fallet, även om publiken bjuds med på en resa genom en karriär som inte liknar något annat. Vi tas tillbaka till tiden då Tommy Körberg delade lägenhet med Lasse Hallström och vaknade bakfull till en välbekant sångröst i vardagsrummet. Det handlade om Agnetha Fältskog, mitt i inspelningen av en ABBA-musikvideo. Vi får möta svåra och goda tider, berättat med värme, humor och glimten i ögat. Men mest av allt handlar det ändå om musiken, och kärleken till tonerna, scenerna och föreställningarna.
En specifik sekvens dröjer sig kvar. Ett viralt klipp från början av 90-talet, där Tommy Körberg framför en låt från ”Skönheten och odjuret” tillsammans med världsstjärnan Céline Dion. Han höll igen på repetitionerna, och när det är dags för hans vers händer något. Han låter hela röstregistret löpa amok, sätter varje ton, och Céline Dion är märkbart imponerad, till och med paff.
Det var nästintill fullsatt när Tommy Körberg intog Sara kulturhus för den första av två konserter.
Jag ser Céline Dions ansikte runt om i den fullsatta publiken. Hakor som tappas, jubel och applåder när Tommy Körbergs helt intakta, storslagna röst tar sig an spår som ”Stad i ljus” och ”The winner takes it all”. För även om skämten och anekdoterna är trevliga och varma, är det ändå sången som är den stora behållningen.