Elizabeth Strout är bra på att skildra relationer och komplexiteten i de handlingar som våra liv består av. I ”Olive, igen” fortsätter berättelsen om Pulitzerprishyllade Olive Kitteridge och det är svårt att tänka bort henne från Frances McDormand, som spelade henne i miniserien på HBO, när man läser boken.
Olive är en pensionerad mattelärare som är smart, frispråkig och socialt osmidig, men med ett gott hjärta. Hennes bistra livshållning och reflektioner gör att mötet med de människor som lever i Crosby, en mindre stad på nordostamerikanska kusten, blir intressant. De som skildras är vanliga amerikaner från lägre medelklassen, med eller utan Trumpdekal på bilen.
Om det är en roman eller tretton noveller har kanske ingen betydelse. Olive finns med som en röd tråd även om hon inte är huvudperson. Hon har blivit änka och gifter om sig med Jack som är änkeman. Hon får besök av sin son som gift om sig och fått flera barn. Hon träffar en tidigare elev, som blivit poet och mötet resulterar i att kvinnan skriver en dikt om Olive som inte är smickrande. I slutet av boken blir hon änka igen, får en hjärtinfarkt, hemtjänst, vuxenblöjor och till sist äldreboendeplats.
Det handlar om livet och åldrandet, att göra upp med livslögner och att förstå sitt liv. Jacks tankar sätter ord på det: ”Det betydde att han inte förstod, inte alls egentligen, hur andra hade uppfattat honom. Det betydde att han inte visste hur han skulle uppfatta sig själv.”