I ursprungsversionen, av J.M. Barries, berättelse faller Peter Pan endast en vecka gammal ur sin barnvagn. Föräldrarna märker inte att han är borta förrän det är för sent. Peter Pan blir istället omhändertagen och uppfostrad av fåglar och feer som lär honom att flyga.
Där finns kärnan till Peter Pan, pojken som aldrig upplevt kärlek, gränser och stöd från en mamma och pappa. Han lever istället i en vild fantasivärld utan vilja att bli vuxen.
I regissören och manusförfattaren Annika Kofoeds tolkning är tanken att Wendy ska bjudas in i berättelsen och tilldelas en lika stor roll som Peter Pan.
Wendy har en trött och sliten mamma, en stressad pappa, en syster som behöver sin medicin för att inte välta huset och en nervös lillebror. Utanför huset lockar livet, förälskelse och äventyr.
Såklart trollbinder Wendy både syskon och publiken i Medleforsparken. Så gör även samtliga unga som deltar från Musikalakademien på Strömbäcks folkhögskola.
Västerbottensteatern ska ha en eloge för att de genomför den här typen av samarbeten. Det är vinst hela vägen. Och som publik får vi se nya ivriga talanger ges möjlighet att utforska scenen.
De är ett ytterst sångstarkt gäng. Varje individ från Musikalakademin har en personlighet som formligen lyser igenom varje enskild scenkostym. De är alla förstklassiga talanger.
Men, det finns en tjej som sticker ut och det är Heidi Laakso som spelar lillasyster till Wendy.
Att gestalta ett barn på scenen är mycket svårt. Och kan ofta falla till plattityder. Laakso gör detta med precision. Det ska bli mycket intressant att följa hennes karriär.
Tillbaka till handlingen. Precis som i ursprungsversionen kommer Peter Pan en sen kväll till Wendy och syskonen, när föräldrarna är på en viktig middag.
Utan en större tvekan följer Wendy och syskonen med Peter Pan till Landet Ingenstans. Där finns barnen som ingen tagit ansvar för. De saknar en modersfigur och vill därför att Wendy, bland annat, ska städa, laga mat och tvätta åt dem.
Peter Pan, som med fysisk precision gestaltas av Oliver Bjurström, är ledare för de vilsna barnen och följs åt av Tingeling. Den här kvällen blir Wendy, som med elegans gestaltas av Matilda Dahlén, deras ledare.
Wendy är modig, rationell och vill växa upp. Med allt vad det innebär. Peter Pan är en glad, naiv och vildsint pojke med livlig fantasi. Han vill inte bli stor.
I Landet Ingenstans finns Kapten Krok och hans drumliga pirater. Det är en fröjd att få ta del av dessa pirater som spelas av åtta utvalda amatörerna. Heja dem! Och deras koreograf Melker Sörensen. Mycket energi och skön approach.
Musiken, sångtexterna och de förinspelade musikbakgrunderna är producerade av P-O Nilsson.
Tyvärr överröstar dessa musikbakgrunder de eminenta sånginsatserna som görs. Less is more. Hellre en ensam ostämd gitarr än överbearbetade förinspelade musikbakgrunder som tar över musikalartisternas gestaltande sång, trädens sus och bäckens glitter.
Sedan har vi Kapten Krok. En stjärna. Stefan Clarin, som gestaltar Kapten Krok, gör detta detaljrikt och med finess. Han är helt enkelt föreställningens star och stomme.
Applåder även till Astrid Maya och Helena Andersson som tillsammans skapat såväl scenografin, peruk och kostym till en harmoniserande upplevelse.
Vid sin sida har Kapten Krok sin hjälpreda Smee, även kallad för Båtsman. Smee gestaltas av Malin Vispe som visar på bredd i sitt skådespeleri och dialektal talang. Vispe och Clarin har dessutom en sprakande intressant kemi mellan varandra.
Clarin och Vispe gör även rollerna som Wendys mamma och pappa. Vilket är ett klassiskt grepp som lämnar tid för eftertanke.
Äventyret fortsätter. Krok ska besegras. Tingeling, som med attityd spelas av Louise Larka, tar gift för att rädda sin älskade naiva Peter Pan. Vilken är en lika aningslös pojke som en uttänkt ung Don Juan. Wendy tar kommandot för att slutligen putta Krok till krokodilens stora käft.
I första delen av föreställningen nämns det att Tingeling är Wendys döda storasyster. Sedan så tappas det bort. Lite synd. För det är en vacker tanke som förtjänade att fullföljas.
Nåväl, lugnet lägger sig och Peter Pan vill att Wendy ska stanna hos honom.
Men, Wendy saknar sina föräldrar. Vilket berör Peter Pan som vill ha kvar sin nya vän.
– Stannar du?
– Jag måste hem.
– Bryr du dig om de vuxna?
– Jag bryr mig om de jag tycker om.
Undertexten i hela berättelsen är att en vuxen, med sina erfarenheter, har en förmåga att dämpa ett barns fantasi. Peter Pan har inte påverkats av någon vuxen på länge och har därför en outtömlig fantasi.
I originalet tappar Peter Pan ideligen bort sin skugga. Vilket representerar hans sökande av identitet. För han flyr från det han fruktar mest. Att växa upp. I Kofoeds version är detta något nedtonat. Här blir Peter Pan lite stum i sina problem med att acceptera sig själv.
I stället är det Wendys mamma och pappas skuggor som symboliskt blir uttryck för sorg. Ju större saknaden blir efter Wendy och hennes syskon, desto längre blir deras skuggor.
Hela scenen där mamman och pappan sörjer sina barn har ett djup, som lite skyndas förbi i resten av föreställningen. Det handlar inte om skådespelarprestationerna för de är utomordentliga, från amatör till proffs. Det ligger i manuset och regin.
Det är modigt att skriva om ett mästerverk som fängslat barn och vuxna i över hundra år. Heder till Kofoed som tar sig an den utmaningen. Men, då krävs också att nytolkningen går i takt med tiden. Nu känns det modernaste som 80-tal.
Kanske hade det fungerat bättre om genusrollerna moderniserats.
Detaljer som att Wendy blir tilldelad karaktären surmulen emo-tonåring som förväntas städa och ta vuxenansvar såväl i verkligheten som i Landet Ingenstans. Mamman som är neurotisk med en tvättkorg under armen och pappan som blir anklagad för att se barnen som en kostnad. Just den stora härliga tantpiraten har stekpannan och så vidare.
Bara genom att byta plats på de yttre attributen, mellan könsrollerna, hade höjt känslan av en år 2022 tolkad pjäs. Kanske hade det även lockat till fler skratt.
Oavsett en modern tolkning eller inte så är Wendy och Peter Pan ett självklart utflyktsmål. Det är sommarteaterglädje.
Västerbottens ljusa nätter är ju som skapta för teater och matsäck ute i det fria.