Det är Nils, Benjamin och Pierre. Nu och då. Tre bröder som barn och som vuxna. Och så är det mamma och pappa, framförallt mamma. Men nu är båda döda, senast och helt nyligen mamman, och sönerna samlas för att sprida hennes aska vid det torp där de för länge sedan tillbringade sina somrar och tror du att deras sorg är okomplicerad kan du inte din Alex Schulman.
Han har skrivit om knepiga familjer förr, rent av sin egen. Hur mycket av "Överlevarna" som hämtats ur verkligheten är mindre klart, men dysfunktionellt är det även här, med föräldrar som vill framställa sig som akademisk överklass när de i själva verket lever under existensminimum, som inte nöjer sig med en drink på torpets veranda och som i mammans fall inte ens behöver alkohol för att vara oberäknelig. I ena stunden är hon kärleksfull, i den andra beordrar hon oförstående barn till två timmars arrest i jordkällaren.
Väldigt tidigt lär sig Nils, Benjamin och Pierre att tassa på tå och därtill kommer mer påtagliga upplevelser, som när pappas simtävling blir en kamp för att inte drunkna.
Allt bidrar till att forma deras personligheter och för att uttrycka det kort: särskilt harmoniska blir de inte. Det är å andra sidan inte heller föräldrarna? Varför är mamman som hon är?
Nej, detta är inte ett skvatt feelgood, men desto mer en bekräftelse på att Alex Schulman utvecklats till en insiktsfull berättare med förmåga att för varje kapitel göra sin läsare alltmer fängslad.