Marie Lundström är född i Gällivare men uppvuxen i Piteå. För många litteraturintresserade är hennes röst i Bokradion en trevlig lördagsvana. Inte visste vi att hon också levde med egna författardrömmar, men nu har hon alltså romandebuterat med berättelse som handlar om Isabell. Isabell har vissa drag gemensamma med författaren, som det norrländska ursprunget och att hon växt upp med sin pappa. Isabells relation till mamman är inte enkel, med henne kan hon bara prata när hon ligger medvetslös på sjukhus.
Isabell är gift och jobbar som guide vid Stockholms stadshus. Hon har en affär med en gift kollega, som hon inte kommer ifrån och som hon för ständiga samtal med i sitt huvud. Stanna eller gå är frågan. Det finns många hänsyn som ska tas och hon påminns om sina egna resor mellan de skilda föräldrarna. Hennes arbetskamrat Maggan har en liknande affär med en fritidspolitiker och Isabell får täcka upp när hennes man söker efter henne på jobbet.
Medelålderskriser är lite vemodiga och många kan nog känna igen sig i temat. Jag kan irritera mig på att hon valt att kalla mamman för mamsingen vilket känns lite fånigt, och att metaforerna blir väl kantiga, som att äldre mäns vildvuxna ögonbryn ser ut som oklippta könshår. Med åren blir mor- och dotterrelationen bättre. Livet är inte lätt att hantera och sanningar är särskilt svåra säga till dem som vi älskat.