Föreställningen är ”När vi var samer” är något av en hybrid mellan en pjäs och en folkbildande lektion. Från vänster skådespelarna Annika Nordin, Andreas Anterot och Malin Vispe.
Det är minerad mark. Vem är same? Vem har rätt att skildra folkets öde? På vilket språk? Mats Jonsson har våndats över det. Han är själv same. Eller räknas han som det? Hans farfar och alla förfäder innan honom var det definitivt. Renskötande skogssamer. Men det var det ingen i Mats familj som kände till förrän efter farfaderns död i början av 1980-talet. Varför?
”När vi var samer” är Mats Jonsons uppmärksammade släktkrönika över och utforskande av ett samiskt arv – fyllt av hjärtskärande upptäckter men också av nyfikenhet och stolthet. Ursprungligen gavs den ut som en tecknad serieroman men har här anpassats till scenformat och framförs på både umesamiska och svenska. Det lär vara den första gången de språken blandas på scen. Det säger någonting.
I seriestripparnas värld råder andra lagar och förutsättningar än i andra berättarformer. Tecknaren är begränsad till våra visuella sinnen för att förmedla handling och känslor men tillåts i gengäld att göra tvära bisatser och kan när som helst spränga in en ruta för att få läsaren att hänga med i tankegångar, parallella spår eller fysiska förflyttningar.
På sätt och vis är den traditionella teaterscenen med sin fasta ram och i regel ganska fixerade fond inte helt olik seriestrippens. Man kan också se denna föreställning som ett seriealbum där vi får fördjupa oss lite extra i den enskilda rutan. Den porträtterar ofta människor i en dialog på umesamiska. I rutans övre ram projiceras översättningar till svenska – inte mer distraherande än de textremsor som vi är vana från bio. Där får vi också information om de platser och årtal som denna många sekel omfattande historia ständigt hoppar emellan.
Skådespelaren Paul Ol Jona Utsi i en av flera roller som han gör i Västerbottensteaterns uppsättning av ”När vi var samer”
Men precis som i serietidningarnas värld avbryts handlingen ofta för att likt fotnötter eller mikroföredrag förtydliga historiska sammanhang eller språkligt snåriga inslag. Det bidrar till en känsla av ett högt tempo. Inte forcerat, bara rappt och sömlöst – en snygg symbios mellan föreställningens tekniker och de fem skådespelarna Andreas Anterot, Annika Nordin, Paul Ol Jona Utsi, Malin Vispe, Anna Åsdell.
De senare får samtliga porträttera Mats i livets olika faser, men även en stort galleri av människor, levande och döda, som raskt passerar i detta lapptäcke av scener. Det skulle kunna vara rörigt, men tråden är stark och skådespeleriet enormt skickligt. Samtliga utmärker sig, men jag vill ge en extra stjärna till Anna Åsdell som visar bredd och dessutom bjuder på en vacker jojk. Den visar sig även vara väldigt humoristisk.
Föreställningen ”När vi var samer” bygger på en tecknad serieroman, vilket går igen i dekoren.
Just humorn är ständigt närvarande. Det är tur, för det är ingen munter historia och utan skratten skulle vi nog knäckas. Vi får små lektioner i hur staten successivt och metodiskt begränsat, fördrivit, förtryckt och förtalat ett helt folkslag och dess kultur. Det är en lektion i hur ett kulturellt folkmord kan gå till – hur det GÅR till. På en generation kan det vara glömt.
”När vi var samer” är en tung historia, men det betyder inte att den saknar humor, fart och färg. Tvärt om.
Med ”När vi var samer” visar Västerbottensteatern inte bara prov på verklig kreativ höjd utan även att man vill vara och är en angelägen röst i samhällsdebatten. En som inte värjer sig för att exponera obekväma sanningar som vi kollektivt tigit om och ärligt talat nog inte velat se.
Jag tror att teater, konst, är som bäst när den öppnar våra ögon och lär oss någonting om oss själva. Här sker det i två akter och frågar du mig är du skyldig att uppleva dem. I folkbildningens namn om inte annat.