I Västerbottens kustbyar år 1903 styr kristendomen och dess värderingar. Någon arbetarrörelse är det inte tal om, trots att de allra flesta i Burebygden sliter för slavlöner på sågverket. De svälter, fryser ihjäl och lever i allmän misär. Med religiösa krav och sociala regelverk lever de i små samhällen där man varken släpps ut eller in.
Nicanor Markström är 11 år gammal när han för första gången träffar en Stockholmare. Pojken förstår att Elmblad är en ”främmen” när han ser honom sitta och försöka meta från en brygga där alla i byn vet att man inte får fisk, och för att han ser honom med ”daggmasken deri månnom”.
Det betyder alltså att han sitter med masken i munnen. Han är så dum stockholmar'n att han inte ens vet vad han ska göra med masken.
Pojken rusar över till Elmblad för att berätta för honom att han gör fel och då passar Elmblad på att be honom sätta upp affischer med socialistiska budskap. Detta retar upp Burebygdens invånare som attackerar stockholmar'n, binder honom och tvingar honom att äta en daggmask.
Stockholmar'n blir vettskrämd och kallar Skellefteå för ”den mörkaste och mest efterblivna plats i Norrland”, sedan flyr han så fort han får en chans.
Åren går och arbetsförhållandena på sågverket blir allt sämre. Nicanor minns Elmblad och börjar fundera över om det han förespråkade egentligen var så dumt. Detta leder till att den första arbetarrättsrörelsen i Bureå bildas, med Nicanor och fostersystern Eva-Liisa i spetsen.
Men den skelögde och halte morbror Aron blir övertalad av förmannen att sälja information för smör. Han blir så småningom påkommen och förevigt förvisad som n'Judas.
I slutet av första akten så dundrar en blixt och ett långbord skjuts ner från taket i hög fart. Ett bord som påminner om det som Jesus och hans lärjungar åt den sista måltiden vid. Vi förstår att det är här i historien som väckelserörelsen och arbetarrörelsen slits åt olika håll. Nicanor står på ena sidan, hans familj på andra och morbror Aron ramlar ner i glappet där emellan.
Trots all misär som karaktärerna går igenom: de förlorar tungor, begår självmord, splittras och förråder varandra så bjuds publiken på stor underhållning. Det skrattas med hjärta åt dialogen som främst är på bondska, åt de krumryggade Burträskarna som ”inte är riktigt navlade”, åt de åthutningar som stockholmar'n får och mycket mer.
Scenografi, mask, ljus och kostym samspelar fläckfritt. Med enkla medel förflyttar vi oss genom tid och rum. Skådespelarinsatserna är genomgående högklassiga, och trots att inte alla i ensemblen kan prata bondska så känns ändå allt trovärdigt. De skapar tillsammans en kollektiv röst som berättar om en avgörande tid i Västerbottens, och Skellefteås historia.
Sång och musikinsatserna är också klanderfria. En rörande scen är när Saga Eserstam sjunger samtidigt som morbror Aron med mening går genom isen med sin ryggsägg full av sten och potatis.
Ensemblen sjunger också, om och om igen, ”Västerbotten förändras – en centimeter per år”.
”Förändring sker långsamt”, ekar det.
På många sätt så kan vi se att Skellefteå återigen, i nutid, befinner sig i ett slags upplösningstillstånd. Men idag växer staden snarare med en kilometer i månaden. Nu – till skillnad från då – så skriker man nästan efter stockholmare, eller ”främmen”, som ska vilja flytta hit för att det helt plötsligt är här som jobben nu finns. Men bygden har avfolkats med tiden och problematiken med att få folk att flytta hit består.
Hit, till det ”mörko landet”.
”Du är visserligen stockholmar, men nu har vi inget annat val än att ta hjälp av dig”, säger en av strejkarna till Elmblad när han återvänder till Bureå efter fem år.
Det är byinvånarna själva som har bett honom att komma tillbaka denna gång.
I slutet av föreställningen befinner vi oss kring år 1910. De flesta av musikanterna från Burebygden har bestämt sig för att tåga ut. De ska bege sig till Argentina – ett lovande land. Skelleftebygden är förlorad, stannar du kvar så dör du, anser man.
Men Nicanor vägrar. Han tror på sitt Skellefteå och väljer att stanna kvar. Ensemblen som långsamt rullar iväg på hästvagnen sjunger:
Minns mig. Glöm inte mig. I evigheters evigheter. Minns oss då.
När man lämnar föreställningen så märker man knappt när scenografin, som till största delen är gjord av trä, tar slut och Sara kulturhus börjar. Golvet knarrar vilsamt under fötterna och trähotellet lyser dramatiskt upp i vintermörkret.
Man kan inte hjälpa att känna sig stolt över Västerbotten. Över Skellefteå.
Nu står vi åter här, vid randen av förändring, men tack vare de som lade grunden för hundra år sedan så ser det ”mörko landet” definitivt ljusare ut. Och visst kommer ”främmen” att vilja flytta hit, samt att fler kommer att göra som Nicanor och stanna kvar.
Vi skapar nya årsringar – men på samma träd.
Och vi glömmer inte er som offrade allt.
Aldrig på evigheters evigheter.