”Mammorna” av Alexandra Pascalidou i regi av Sunil Munshi spelades i Sara kulturhus på onsdagen. Lo Kauppi och Chatarina Larsson gör två av fyra roller i pjäsen.
På onsdagkvällen gick föreställningen ”Mammorna”, i regi av Sunil Munshi, upp på Sara kulturhus scen som en del av Berättarfestivalen.
Vi får möta Lo Kauppi, mamma till Marley som blev skjuten i huvudet. Hur hon pratar om hur hennes hundar ska klara sig om hon åker till sjukhuset, just för att hon helt enkelt inte kan ta in det som har hänt. Chatarina Larsson som innan mordet inte var gråhårig – men nu är det – och klädde sig i färgglada kläder – men nu bara bär svart. Hennes son Lavin blev huggen av ett svärd i hjärtat under terrordådet i Trollhättan. Maria Salah som fortfarande kan känna sin son Yonathans hand i sin egen, efter att han blivit skjuten i huvudet av någon han inte ens kände när han satt i en bil. Sedan Gloria Tapias Carro, vars vrede och sorg är så stark att hon kastar stolar och mickstativ i golvet och springer av scenen en gång under föreställningen. Vi hör henne snyfta i kulisserna.
Mammorna ger röst åt fyra av de 20 mammor som berättar i Alexandra Pascalidous reportagebok med samma namn från 2018.
I många av fallen när det handlar om gatuvåld eller våld i förorterna porträtteras offren som en siffra i statistiken. Mammornas röster återupplivar dem för en stund. För de är ju så mycket mer än bara offer: De var ju människor. De var någons barn.
Lavin, Marley, Yonathan, Robin.
Genomgående under föreställningen upprepas deras namn; de ska befästas. De ska kommas ihåg.
Vi får höra röster som sällan hörs. Inte bara mammornas berättelser om sina söner, även mammornas egna röster är centrala. Historiskt förknippas föreställningen med antikens Lysistrate och självaste jungfru Maria – kvinnors röster som genom årtusenden blivit tystade. Carro, vars ursinniga röst upprepar samma mening om och om igen, som ett mantra, visar att hon är trött. Kvinnorna är trötta. Någon måste helt enkelt ta och lyssna nu. De fyra mammornas berättelser väver också tillsammans ihop en större berättelse: De bildar ett vittnesmål om den strukturella rasismen och sveket från de institutioner som ska finnas där för att skydda – men långt ifrån skyddar alla.
”Fattig = farlig”, som en av mammorna säger. ”Han fick ligga död på golvet i sex timmar medan polisen skyddade mördarens familj – enbart för att min son inte var vit”.
Gloria Tapias Carro spelar en mamma som förlorat sin son Robin i en dödsskutning.
Scenografin är enkel och avskalad. De sitter tillsammans i ett slags väntrum. Som att de även själva konstant svävar mellan liv och död. Genom större delen av pjäsen talar de var för sig direkt till publiken. Mot slutet av pjäsen inleds en form av dialog dem emellan, men ögonkontakten med oss bryts inte. Det ska kännas att det är verkliga historier som berättas – och det känns. Det känns än tydligare när samtliga mammor i publiken inte kan hjälpa att brista ut i gråt. Ibland hör man hur några förtvivlat flämtar – en viss typ av flämtning som bara en mamma kan göra när hon föreställer sig det absolut värsta: Att förlora sitt barn.
Mammorna reser sig så småningom upp och ställer sig på rad. Mörkret skingrar sig i salongen, men bakom dem tänds ett allt starkare och vitare ljus. Ett motljus som minner om ”ljuset i tunneln”. Mammorna upprepar sina söners namn samtidigt som det vita ljuset bländar så mycket att vi inte kan se dem längre.
Kanske kallar de på dem för att de vill återuppliva dem – kanske möts de igen i efterlivet.