Lisa Nilsson spelade på Sara kulturhus stora scen på lördagskvällen och levererade en toppklassig konsert.
Man kunde inte hjälpa att bli rörd när man såg Lisa Nilsson komma ut på scenen. Med en enkel sättning med sitt band om fyra man, ett mickstativ, och ett bord vid sidan av med lite vatten och andra förnödenheter lyckades hon ändå leverera en maffig konsert.
När man går för att se Lisa Nilsson live så gör man det delvis för att man vet exakt vad man kommer att få. Men det är också precis så man vill att det ska vara. Hon har alltid haft sitt souliga och lite jazziga sound – men med sin egen touch. Aldrig har hon gett vika för musikaliska trender utan hållit ett och samma spår under de nu 30 år hon har bakom sig som artist.
För varför ändra på ett vinnande koncept?
Att konserthallen var fylld till bredden bidrog till att konsertupplevelsen blev än större. Äntligen, den första riktigt proppfulla konserten på snart två år. Och det märktes att Skellefteborna njöt. När Nilsson äntrade scenen för första gången så klappade inte bara publiken, de stampade också i golvet vilket bidrog till en rungande applåd.
Det var härligt att känna vibrationerna av ett folkhav.
Lisa Nilsson var den första artisten av alla som spelat hittills att fylla hela konsertsalen.
Nilsson rev sedan av klassiker efter klassiker. Bland annat ”Varje gång jag ser dig”, ”Långsamt farväl” och ”Allt jag behöver”. Men hitsen varvades med visor som ”När jag var gift med Herrman” och ”Trubbel”.
Hon bjöd även på anekdotfyllda mellansnack – oftast handlade det om kärlek, karlar, giftermål och skilsmässor. Men med en stor portion humor fick hon publiken att skratta med värme.
Hon drämde även till med några covers, bland annat Aretha Franklins ”Natural woman”, Ana Diaz ”100” samt kanske den mest oväntade (men ack så vackra) ”Lilla fågel blå” av Staffan Hellstrand.
Sedan kom den ju såklart – låten med stort L – ”Himlen runt hörnet”. Lisa Nilssons alldeles egna nationalsång. Så fort publiken anade den avslöjande basslingan i början av låten så kom jublet. Allsången var ett faktum, och Lisa lät publiken sjunga den näst sista refrängen utan henne. Sara kulturhus stora konsertsal förvandlades under några sekunder till en enorm Skelleftekör som tog över rummet.
Den stående ovationen var inte heller oväntad. Men samtidigt inte heller oförtjänt. För Lisa Nilsson levererade precis det hon skulle – inga överraskningar.