Den tolfte delen ”Irrbloss” handlar egentligen om samma saker som de tidigare böckerna, om saltängarna, utgrävningarna och framför allt om dragningskraften mellan Ruth och den gifte kommissarien Harry Nelson som är far till hennes nu nioåriga dotter Kate.
Ruth bor tillsammans med Frank, något som irriterar Harry som lever lyckligt familjeliv med hustru, liten son och vuxna döttrar. Ruth å sin sida känner sig klumpig och överviktig och jämför sig med Harrys fru som är äldre, men slående piffig och slank. Och relationen med Frank är framför allt praktisk.
Efter några års frånvaro lockar utgrävningar tillbaka Ruth till Norfolk. Det är en dömd mördare, Ivor March, som från fängelset avslöjat var två kroppar finns. Denne har fascinerat kvinnor och har levt i ett kollektiv som lockat unga tjejer som försvunnit. Där bodde också andra män med konstnärliga yrken och vuxna kvinnor som dyrkar March. Den karismatiske mördaren gör Harry rasande då det från olika håll antyds att det kanske inte är denne som är förövaren när ytterligare kroppar hittats i jorden.
Många namn cirkulerar och när det drar ihop sig till upplösning är det för många offer att hålla reda på.
Men Elly Griffiths antydningar om den förbjudna passionen mellan Harry och Ruth och hennes tankar om framtiden gör att jag naturligtvis också kommer att läsa den trettonde delen i serien. För den kommer naturligtvis!