Här syns albumomslaget till Sahara Hotnights nya album.
Berättelsen om hur allt startade har vi läst och hört, vad som är mytbildning, vad som är sant, eller vad som är kollektivt omformade minnen är svårt att gränsdra.
Vi vet att Robertsfors är platsen för Sahara Hotnights år noll, vi vet att Maria Andersson Lundell våren 1992 skrev dessa rader i sin dagbok: ”Idag på rasten bestämde vi att vi ska starta ett band, det tycker jag var en jättebra idé.” Eller började allt som en fanclub till Teenage Mutant Ninja Turtles?
Oavsett kan vi konstatera att 11-åriga Maria Andersson Lundell hade rätt. Det var en jättebra idé att starta band med Josephine Forsman, Johanna och Jennie Asplund. Det var en jättebra idé att ställa upp i Norrans popfest, det var en jättebra idé att spela på varje scen runt om i landet, det var en jättebra idé att debutera på A West Side Fabrication. Och det var en jättebra idé att återaktivera Sahara Hotnights efter en lång paus – för att idag släppa fullängdsalbumet ”Love in times of low expectations”.
Där möter vi ett annat Sahara Hotnights än garagerocken på ”C'mon let's pretend” och ”Jennie Bomb”. Vi möter också något annat än de mer popdoftande slingorna på ”What if leaving is a loving thing” och det allra senaste släppet från 2011, självbetitlade ”Sahara Hotnights”.
Det i sig är ingen chock. Bandet har nämligen aldrig velat stå still i sitt musikaliska uttryck, och vid varje släpp har en ny ljudbild utforskats.
Första singeln efter ett decennium av uppehåll hette ”Reverie”, och där sattes tonen för Sahara Hotnights anno 2022. Tempot är långsammare, basslingan tillbakalutad och synthen ramar in lovsången till eskapism och dagdrömmeri.
Alla dessa ingredienser löper som en röd tråd genom ”Love in times of low expectations” och de tio spåren. Det är lågmält, melodiöst och fläckfritt producerat. Svänget är närvarande, men på ett annat sätt än förr. Intensiteten har dragits ner, gitarren är inte lika rå. I omslaget, pressbilderna och soundet anas inspiration från 70-talets discorock, men i den frekvent använda synthslingan finns också drömskt 80-tal.
Vi färdas genom ”Reverie”, ”Avalanche” och ”Vertigo”, tre spår med liknande ramverk och atmosfär. Sedan följer ”Predictable”, ”Diving For Pearls” och ”Heavy Load”, och här blommar något mer ut. Ett mer bombastiskt ljudlandskap, bultande tryckare blandas med högre tempo och gung. Allting knyts ihop med sista låten ”Leander”, som kanske också är albumets stjärnstoft, det allra vackraste i en rad av välplacerade pärlor till musikstycken.
Sahara Hotnights grundades 1992 i Robertsfors, och består av Johanna Asplund, Jennie Asplund, Maria Andersson och Josephine Forsman. Idag släpps albumet ”Love in times of low expectations”.
Ibland saknar jag explosiviteten, det muskliga och råa. Men ett sådant spår hade inte passat in, det hade skavt mot det avskalade, pricksäkra, mjuka moln som är ”Love in times of low expectations”.
Sahara Hotnights är tillbaka, och jag hoppas att de är tillbaka för att stanna.