Tillsammans med den välrenommerade trummisen Daniel Fredriksson (Ludvig Berghe Trio) och Emanuel Lundgren (I'm From Barcelona) på synt och bas bjuder han den följande timmen på den mest delikata, ömtåliga och vackra popmusik du kan föreställa dig.
Sittande på varsin stol som de aldrig rör sig ur verkar trion fullt koncentrerade på att skapa magiska, suggestiva ljudbilder. Jazzens lagar är ständigt närvarande och man anar att de bitvis improviserar, men de tappar aldrig fotfästet och lyckas suga in oss i en lätt hypnotisk stämning. Svanängen växlar mellan keyboard och gitarr och tar sällan kontakt med publiken. Det är introvert, men då och då öppnar han upp.
I Charlie Chaplins "Smile", till exempel, får han publiken att allsångsliknande humma med i den rara melodin. På publikens begäran gör han förresten ytterligare en tolkning, denna gång av "Fattig bondräng" som han tidigare medverkat i en hyllning till Georg Riedel med. Många ser det nog som konsertens höjdpunkt.
Det är en fin stund med underbar musik som framförs helt klanderfritt. Men det är inåtvänt och Loney Dear kommet inte fullt ut till sin rätt från den relativt sett stora scenen i denna festivalmiljö. Den hade tjänat på en intimare inramning
Loney Dear
Campusscenen, lördag
Betyg: 3