Mikael Jepson, gitarrist i The Ark.
Jag hade precis fyllt 14 år. En kväll stod tv:n på i vardagsrummet. Först en mörk kuliss och så plötsligt – silverglitter, fjädrar, bombastiska toner och gitarriff som aldrig tog slut. The Ark trädde i mitt liv, och redan då förstod jag att det finns ett före, och ett efter Ola Salo.
Jag kastade mig in i tonerna, på en tonårings vis. Kanske för att det var precis vad jag behövde, att uppleva något som kompromisslöst var sig självt, extra allt, larger than life, när allt annat var tillbakalutat svalt. Kanske för att musiken krävde det av vi som lyssnade. Kom med oss, sa den. Låt din kropp bestämma, gör vad du vill, tänk inte två gånger, gör vad du måste göra.
I min garderob finns fortfarande fumligt egensydda tröjor och affischer med autografer kvar. Och i mitt minne finns The Ark från tidigt 00-tal, från avskedsspelningen i Piteå 2011 där publikens kinder blev randiga av gråt och smink.
Om jag bara får uppleva det här igen, minns jag att jag tänkte när konfettin regnade. Det har gått elva år sedan dess och när klockan närmar sig 23 på fredagen är det tydligt att vi är många som känt exakt så.
Ett stort tygstycke täcker scenen. Siluetter skymtar där bakom, än så länge känns det som en feberdröm, en varm sådan. Men så ljuder de första tonerna ur ”Absolutely no decorum” och vepan faller till marken. Ola Salo uppenbarar sig, längst upp i en lysande trappanordning.
Jag har tänkt mycket på vilket The Ark vi kommer möta. Vad har hänt på ett decennium? Vilken kostym kommer de ikläda sig? Vad har förändras, och vad har inte det? Att möta akter som varit en del av ens vävnad och skelett, på en återföreningsturné många år senare, är gastkramande. Rädslan för att något ska krackelera, bilden du burit med dig sedan ungdomen, är påtaglig. Jag tycker mig se det i andras blickar, en skräckblandad förtjusning inför det som komma skall. Men allt sådant, alla tvivel och all oro, seglar iväg i sommarluften så fort Ola Salo greppar mikrofonen, Martin Axén och Mikael Jepson gitarren, Lars Leari Ljungberg basen, Sylvester Schlegel trummorna och Jens Andersson sin keyboard.
Martin Axén och Ola Salo.
Det är obegripligt att det gått elva år, för i deras rörelser, i Ola Salos utsträckta händer och höga toner, är dynamiken densamma. ”Clamour for glamour” ljuder genom publiken, och det är som om ingen tid passerat.
”Titeln på den här låten är lite missvisande, för vi är för gamla för att dö unga”, säger Ola Salo, och vi alla vet att pulserande ”One of us is gonna die young” väntar. Han fortsätter med att kommentera festivalens bortgång, efter 27 år. ”Men är inte det rock 'n' roll ändå? Stadsfesten blir en del av club 27”.
Repertoaren består av idel allsång, idel gåshud. Det är glamrockigt väckelsemöte i ”Prayer for the weekend”, med ett bassolo från Lars Leari Ljungberg som får bröstbenet att vibrera. Det är ballader som spräcker glas och tårkanaler, det är ”Joy surrender” från deras första album och psalmen för alla missförstådda – ”Tell me this night is over”.
Allsången var ett faktum.
Längst fram vid scenen är vrålen öronbedövande, inte en tyst minut, Ola Salo behöver inte sjunga för det gör vi. Längre bak finns utrymme, och jag tänker att The Ark förtjänar så mycket mer än hålrum i publikhavet. De förtjänar utsålda hus och trängsel, för det de ger oss är inte en vanlig konsert på en vanlig stadsfestival, det är en skimrande arenashow, med utsträckta svarta vingar, otaliga klädbyten och backdrops som skiftar i takt till musiken.
Genom år, sorg, glädje, uppväxt och vuxenblivande har The Ark bestått. De finns där, för att påminna oss om vad som är viktigt – rock från Rottne och att våga vara allt, på en och samma gång.
Bandet återförenas efter elva år isär – men dynamiken är intakt fortfarande.
När de rivit av ”Father of a son”, där Ola Salo vänder sig mot oss och vrålar ”schtaan”, och ”The worrying kind” vet vi vad som väntar. Det eviga avslutet, det största och vackraste. ”Calleth you, cometh I” seglar ut över Skelleftekvällen och jag blir 14 år igen, med blöta kinder och en stilla önskan om att natten aldrig ska vara över.
Kanske är jag sentimental. Kanske är detta den blödigaste recension jag skrivit, kanske påminner de mig om livet som går och det som var. Kanske är de ett liveband av sällan skådat slag, som tar scenen på allvar, gör den till sin.
Men en sak vet jag. Att vi precis upplevt Stadsfestens bästa spelning på många, många år.
Låt oss aldrig glömma det The Ark en gång lärde oss, och som de nu återuppväckt: Det krävs en dåre för att vara frisk i den här världen.
Teatraliskt och rockigt, det är The Ark.